Det var tjockt med trumpifierade karlar på Eskilstuna teaters stora scen tisdag kväll. Och det var väl inte så konstigt . För pjäsen de medverkade i skrevs för 120 år sedan. Det märkliga är förstås att det fortfarande spankulerar runt en och annan - och att en av dem just i dag i värsta fall har intagit ett av den demokratiska världens viktigare ämbeten.
Alfhild Agrell hette en av 1880-talets mest hyllade dramatiker och författare. Samtida med både Strindberg ocj Ibsen nålade hon ner några av sin tids mest kontroversiella ämnen i en rad framgångsrika pjäser. Ändå har hennes dramatik legat ospelad och samlat damm i mer än 100 år - tills Östgötateatern och Riksteatern gjorde gemensam sak och satte strålkastarljuset på 1800-talsteater skriven av kvinnliga dramatiker.
"Ensam", som hade premiär på Dramaten 1886 är berättelsen om den ogifta kvinnan Thora och hennes dotter Yngva, avlad och född utanför äktenskapet. Genom hela dotterns uppväxt har mor och dotter ständigt mötts av fördömanden och glåpord - medan flickans far såklart kommit mer än lindrigt undan. Skammen har varit ständig följeslagare, men Thora har för det mesta klarat att gå med högburet huvud. Hennes största smärta är att det oskyldiga barnet också drabbats av omgivningens fördomar.
I alla år har de hållit ihop och kämpat tillsammans - men nu är Yngva vuxen och på väg att skaffa sig ett eget liv. Och en egen man. Friaren är dock av hyfsad börd och kan därför inte utan vidare tillåtas att välja sig en käresta vars mor inte anses ha fört en helt oklanderlig vandel.
Patriarkerna duggar tätt och förklarar myndigt att någon jävla ordning får det vara om de unga tu ska ha en chans att få varandra. Temat kan kännas slitet - men det intressanta är den oväntade vändning Alfhild Agrell ger sin story och hur tydligt hon tecknar de oskrivna regler som gäller för en "riktig mor". Slutet är både lyckligt och tragiskt på en och samma gång i detta stycke som antagligen retade gallfeber på fler misogyner än August Strindberg.
Välspelat och väl värt att plockas fram ur gömmorna! "Ett dockhem" från samma tidsepok anses banbrytande - men varför i all världen har vi aldrig tidigare hört talas om Agrells pjäser med samma skruv?