Mamma Maryam och Daniel är tacksamma över det stöd och tålamod de fått från skolan.
Elever klädda i traditionsenliga blå caps and gowns går en efter en upp på scenen inne på Volvo CE Arena och tar emot sina högstadiebetyg. En av dem är Daniel, men det var inte helt säkert att han skulle stå här bland sina klasskamrater idag. Daniel har diagnosen ADHD och har fått kämpa i motvind i skolan. Periodvis har Daniel helst inte velat vara i skolan alls.
– Skolan har varit väldigt tuff för mig som har en funktionsnedsättning, jag hänger inte med, min hjärna är inte lika snabb som alla andras, förklarar Daniel.
Daniels mamma Maryam Mehraein berättar att familjen inte blev bra bemött när Daniel gick i förskolan.
– I förskoleklass var det väldigt tufft, jag var själv sjuksköterskestudent. Daniel hade utbrott och nästan varje dag ringde de och sa att jag måste hämta honom, att de inte klarade av honom. Det var tufft, berättar hon.
Efter förskolan började Daniel på Internationella Engelska skolan i Fröslunda och Maryam kände att Daniel äntligen fick det stöd han behövde. Efter två månader fick han en extraresurs som var med honom i tre år. De brydde sig inte bara om hans akademiska resultat, de brydde sig också om hans psykiska hälsa, förklarar Maryam. Både Daniel och Maryam känner att de fått väldigt bra stöd från lärarna och att det har hjälpt honom ta sig igenom skolan så att han kan stå här idag i sin blåa rock och hatt.
"På vägen hit idag kändes allt fortarande så långt bort, fast det var så himla nära," säger Daniel.
Under andra terminen i åttan blev det jobbigare för Daniel. Hormoner och Adhd:n påverkade honom negativt och han kände sig hopplös. Han stannade hemma oftare och kände sig negativ inför framtiden.
– Jag var hemma mycket eftersom det gjorde fysiskt ont att försöka klara av skolan, att prestera. Men jag insåg att det gjorde också ont att inte göra något alls. Så jag kunde välja att lida genom att göra något bra eller lida genom att göra något dåligt. Jag finner mer ro nu, när jag gör något bra. Det som fick mig att komma tillbaka var delvis mina vänner, men också att jag växte och insåg att det inte var värt att vara negativ, berättar Daniel.
– Lärarna gjorde allt i sin makt för att få honom tillbaka. De visade att Daniel var viktig för dem, säger Maryam.
– De har sett och förstått mina svårigheter och anpassat undervisningen efter mig. Funkar inte en strategi så har de hittat på något annat. Jag har fått oändligt med chanser, berättar Daniel.
Daniel kramar om Julian Lopez som varit med honom sen årskurs ett.
Enligt de som arbetar på skolan är framgångsreceptet en god kommunikation, fokus på att bygga relation och att inte ge upp.
– Vi försöker anpassa oss efter elevernas behov, i ettan kanske ett stöd funkar men i årskurs två kanske något helt annat behövs. Maryam har också varit öppen med oss från start och vi har haft en bra dialog med både henne och Daniel. Det har hjälpt, berättar Julian Lopez, skolkurator på Engelska skolan.
Daniel är stolt över vart han är idag, men oroar sig inför framtiden.
Det är en känslosam Daniel som delar ut blommor till sina lärare och kramar sina klasskamrater medan mamma Maryam försöker hänga med för att dokumentera den minnesvärda dagen.
– Det är för många känslor för att kunna förklara. Nu när jag är här har jag svårt att få grepp om att det är slut med grundskolan, alla minnen vi haft här. Jag känner en hel del sorg och förlust. Det är ett slut och det är sorgligt, säger Daniel.
– Jag har längtat efter att se honom i den här blåa dräkten sen han var sju år gammal. Nu känner jag sorg samtidigt som det är längtan och glädje. Jag är så tacksam för att skolan inte gav upp på Daniel, avslutar Maryam.