Inom loppet av en timme hinner Danny Saucedo med mycket på stora scenen i Parken. Han hinner sjunga en sång för Sabina, han hinner få fram en kärleksförklaring också till Alva i publiken.
– Tack Alva för att du finns, jag älskar dig, säger han och kastar en varm tacksamhetens blick bort mot vänstra flanken framför scenen, där Alva förmodligen sjungit med i varenda refräng och dansat...
Han hinner dessutom lära ut de grundläggande stegen i salsa och bjuder upp hela publiken på dans i "El Mundo", och sjunger helt solo till eget pianoackompanjemang i "Tokyo". Och inte minst framför han det kanske starkaste numret, "Så som i himlen" som handlar om en hemlös vars öde och förutsättningar inte direkt var någon solskenshistoria, och Danny slår utan vidare spisning fast att han under sin egen uppväxt blev "marinerad i socialism".
På det stora taget är han frikostig med sig själv inför publiken på 3 339 personer. Han sjunger "Våga släppa taget" och hävdar att han länge själv gick omkring och var onödigt rädd.
– Men nu vågar jag mer...
Fast lite ängsligt låter det förstås när han gång på gång kommer tillbaka till en och samma undran: Mår ni bra?
Han är säkert uppriktigt omtänksam och samtidigt är det förstås ett sätt att kontrollera att han har kontakt med publiken, hela publiken.
Hans gamla SO-lärare hade säkert varit ganska njugg mot sin gamla elev eftersom han i hastigheten placerade sin mammas hemland Bolivia i Centralamerika. Men han menade säkert rätt och skulle kanske sagt de centrala delarna av Sydamerika.
Jag tippar att Danny hur som helst snart är redo för en egen krogshow på allvar. Han sjunger storartat, spelar piano, visar att han har koll även på tuffare koreografiska utmaningar och han har kondis.
Vad han möjligen skulle bygga ut är förrådet med riktigt starka låtar. Men det kommer med all säkerhet.
Tror i alla fall jag.