I mars i år skickade Eija Johansson ett brev till Försvarsministern, där hon kritiserade Försvarsmakten för säkerhetsbristerna och för att ingen tar något ansvar.
– Att man kan dö vid en insats utomlands kan man förstå men är det verkligen rimligt att man ska behöva dö på övningarna på hemmaplan?
Både Statens Haverikommission (SHK) och Arbetsmiljöverket har riktat kritik mot Försvarsmakten efter olyckan. De anser att den kanske hade kunnat undvikas om de säkerhetsåtgärder som rekommenderats efter en dödsskjutning 1997 hade vidtagits.
Eija Johansson har läst båda rapporterna massor av gånger. Nu har hon valt att gå ut i media och berätta om det som hände hennes son.
– Jag måste göra det här. Om det så kan rädda en enda person, då har det i alla fall någon betydelse. Annars har Oskar dött i onödan.
– Jag vill verkligen inte att någon annan familj ska behöva uppleva samma sak.
Brister i skyddet
Den 5 december 2007 hade Nordic Battle Group en övning på ett skjutfält på militärområdet P4 i Skövde. Men det fanns flera säkerhetsbrister i samband med övningen. Bland annat hade inte soldaterna fått några splitterskydd för överkroppen.
Klockan var 14.20 då olyckan var framme. Oskar hade av okänd anledning blivit kvar i riskområdet en kort stund efter order om tillbakadragning. När han sedan reste sig upp för att springa bakåt skrek han till och föll ihop. Han hade träffats av ett skott i ryggen och hans skador var så allvarliga att hans liv inte gick att rädda.
Möttes av polisen
Eija, som arbetar som flygvärdinna, hade precis kommit hem från en flygning till Kanarieöarna när hon fick döds- budet. Det hade hunnit bli kväll när planet landade på svensk mark.
– Jag möttes av polisen på Arlanda när vi hade landat. Usch, det var hemskt... Det har varit svårt. Jag kan fortfarande inte gå in i det rummet på min arbetsplats där vi checkar in.
Väl hemma i villan i Eskilstuna möttes hon av familjen, en väninna, en präst och en stab från försvaret.
– De sa att det mest osannolika har hänt. Den frasen sitter kvar, men för mig är det mer sannolikt att det händer igen.
Eija talar lugnt och sakligt om sin kritik mot Försvarsmakten. Hon anser att säkerheten inte tas på allvar på hemmaplan.
– Hela organisationen kryllar av chefer men ingen tar ansvar för någonting.
Eija har fått mycket stöd av sina vänner och familj men inte från försvarets sida. Hon tycker att det är konstigt att det inte finns en organisation som tar hand om de anhöriga när olyckor händer.
Förtroendet för Försvarsmakten har sjunkit kraftigt efter olyckan.
Vilda västern
– De är ju så strikta, men när det kommer till de här övningarna så är det vilda västern.
Eija hoppas att hennes ansträngningar kan leda till skärpt säkerhet vid skjutövningar. Hon frågar sig bland annat om man måste ha skarp ammunition vid en övning.
– Det finns mycket att kritisera men man är som en myra jämfört med de här stora elefanterna. Det är en stängd organisation där alla håller varandra om ryggen.
Det tog åtta månader för Eija att förstå att olyckan hade hänt. Nu är det två och halvt år sedan och fortfarande går inte en dag utan att Eija tänker på Oskar.
– Jag är helt övertygad om att man aldrig kommer över en sådan här sak, men man får lära sig att leva med det.