Per Lennebrants företrädare, Nina Stubbe, stannade bara i tre år på chefsstolen.
– Jag tycker att det här är ett drömjobb och jag har ingen bortre parantes för mitt uppdrag. Jag är jätteglad och väldigt stolt. Jag tycker om att jobba i domstol, att ha kombinationen av chefskap och dömande och att få göra det på en arbetsplats och på en ort av den här storleken. Jag är här för att jag vill vara här, säger han.
Helt nöjd är han dock inte.
– Det är helt uppenbart att de här lokalerna inte är bra, och det blir en av mina allra viktigaste uppgifter att driva på den processen. Det vore bra för Eskilstuna om tingsrätten hamnar i gamla Myntverket. Jag har sett ritningar, varit utanför och väntar på ett tillfälle att komma in och titta på lokalerna. Jag hoppas att kommunen är beredd att göra vad den kan för att komma vidare i förhandlingarna.
Vad kan du göra?
– Jag och en delegation från Domstolsverket träffade företrädare för kommunen i fredags. Det gäller att hålla trycket uppe i frågan så att vi når en punkt där vi har ett startdatum för när spaden sätts i marken och när vi kan flytta in.
Högste chef med personalansvar för ett 40-tal personer. Hur mycket har du att säga till om?
– I den dömande verksamheten är varje domare självständig. Jag får absolut inte ha synpunkter på hur andra domare avgör sina mål men jag har ett ansvar för organisationen. Att vi är indelade och jobbar på bästa sätt så att vi löser uppgiften. Vi ska ha en effektiv organisation och lösa målen så fort som möjligt.
Har du ett chefskap som utmärker sig?
– Jag försöker att inkludera andra och skapa delaktighet. Jag vill att de som berörs av och kan en fråga bäst kommer till tals. Det skapar delaktighet och ansvar. Min ambition är att alla ska känna det.
Hur förhåller du dig till det du hör i en rättsal?
– Man måste ha en yrkesmässig distans. Samtidigt är det omöjligt och omänskligt att förhålla sig helt kall till olika tragedier man lyssnar på. Professionaliteten ligger i att man som människa kan ta in det man hör men ändå göra den juridiska och rättsliga bedömningen. Ha förmåga att ta ett steg tillbaka och försöka att kapa de känslomässiga banden. Det kan vara svårt.
Hur mycket svider det när hovrätten ändrar en tingsrättsdom?
– Man måste förhålla sig till det på ett professionellt sätt. Det viktiga är att man kan stå för den bedömning man själv gjorde.
Hur ser du på det hat och hot som vissa hävdar har ökat i samhället?
– Min bild är att hat och hot inte riktar sig så mycket mot anställda vid domstolar. Det är vanligare att polis och åklagare drabbas. När det väl händer att någon hotas i ett enskilt mål så är det synnerligen allvarligt. Sverige är av tradition ett öppet land men vi ser en utveckling som även drabbar journalister och debattörer. Det är ohyggligt allvarligt för det lägger en begränsning på det fria ordet och möjligheten att rapportera. Det är en styggelse och den måste bekämpas.
Har du gjort något olagligt i ditt liv?
– En trafikförseelse från mitten av 1980-talet och pojkstreck. Inget som syns i något register.
Är du en jobbig pappa och dömer även i familjelivet?
– Nej det hoppas jag inte. Och vi har ännu inte kommit i det läget att min 15-årige sons liv är mer begränsat än hans kompisars liv, för att jag har det jobb jag har. Jag ställer dock höga krav på mig själv, även i mitt privatliv. Man måste ha en viss värdighet som domare och det måste synas även i det privata.
Vad gör du för att hantera stress och släppa ut eventuell frustration?
– Jag söker mig ofta till naturen och försöker hålla mig i bra fysisk form. Jag löptränar och har nyligen börjat cykla mountainbike. Det är ett sätt att koppla av och bearbeta jobbiga saker. Löpning är oerhört meditativt.
Hur mycket bör en domare följa med i medierapporteringen kring pågående brottsfall?
– Dyker det upp ett fall som skulle kunna komma att handläggas här skulle jag försöka hålla det på avstånd, inte följa medierapporteringen så noga. När man väl sitter i skarpt läge och det är dags för rättegång så gäller det att förhålla sig professionellt. Det enda som får ligga till grund för bedömningen är det som parterna presenterat i rättsalen. Bara det.
Hur ser du på problematiken med att vittnen inte vågar berätta vad de vet?
– Man ska ta människors oro på allvar men det är viktigt att förklara för de som kallas till en domstol att det är mycket ovanligt att en förhörsperson utsätts för repressalier. Att de som kallas att vittna verkligen vittnar är ett fundament för hela vår rättskipning. Det är en medborgerlig skyldighet och domstolen ska ge allt stöd den kan.