"Till Flickorna i sjön" heter hennes nya roman. Det Àr en suggestiv och poetisk titel, som vÀl avspeglar Elin Olofssons sprÄk, en vÀrld att dras in i och bli överraskad av, dÀr dröm och konkret vardaglighet bor grannar.
BerÀttelsen handlar om Helena, trettio Är, som fÄtt kicken frÄn jobbet och blivit lÀmnad av sin man. Hon börjar jobba som stÀdare pÄ sjukhuset och en dag dyker en kusin, kallad BlÄpojken, upp i en sjukhussÀng. Det kommer att ha betydelse; det visar sig att saker hÀnt bakÄt i tiden.
â Jag var nyss och bokpratade pĂ„ hemmaplan, i Offerdal, berĂ€ttar Elin Olofsson, född 1979. Det var fullsatt och jĂ€tteroligt. FrĂ„gorna blir annorlunda pĂ„ hemmaplan: visst Ă€r det den dĂ€r sjön du skriver om? Och det dĂ€r huset?
Elin, som nu skriver pĂ„ sin tredje bok, Ă€r uppvuxen i JĂ€mtland, i TullerĂ„sen. Hon bor i Ăstersund men har ocksĂ„ ett hus i Bredbyn, dit hon ofta Ă„ker pĂ„ helgerna. Skriver gör hon pĂ„ bĂ„da platser.
Hennes författarskap kretsar kring teman som platsers betydelse för ens identitet, flocktillhörighet, hemvĂ€ndande. NĂ€r Elin Olofsson debuterade med den hyllade romanen "DĂ„ tĂ€nker jag pĂ„ Sigrid" fick hon hederstiteln landsbygdsskildrare. I den boken lĂ€mnar huvudpersonen Hanna bĂ„de reklambranschen och huvudstaden för att flytta till sin jĂ€mtlĂ€ndska hemby. Elin har gjort nĂ„got liknande: efter gymnasiet i Ăstersund har hon jobbat och pluggat pĂ„ andra orter men Ă„tervĂ€nt.
â Det Ă€r lĂ€tt att drömma stort nĂ€r man Ă€r liten, sĂ€ger hon. Jag skrev mycket som barn men nĂ€r jag blev Ă€ldre vĂ„gade jag inte drömma om att vara författare. Jag mĂ„ste ha ett jobb och försörja mig sĂ„ jag blev journalist - det var ett konkret jobb. Jag har jobbat i olika roller pĂ„ Ăstersundsposten och med medieutveckling av digital teknik pĂ„ olika tidningar.
â Men nu gör jag inte det, nu skriver jag böcker att trycka, sĂ€ger hon med ett skratt.
Hon Ă€r ocksĂ„ krönikör i Ăstersunds-Posten och P4 JĂ€mtland.
â Efter min första bok blev jag hyllad som jĂ€mtlĂ€ndsk författare och jag skriver om ett sĂ€rskilt landskap men Ă€r inte ett dugg intresserad av att Ă„stadkomma idylliska vykort frĂ„n landsbygden.
â Det jag vill göra Ă€r att undersöka: vad Ă€r det lilla sammanhanget? Det, dĂ€r vi definierar varandra, pĂ„ gott och pĂ„ ont. Vilka hör till, vilka blir utanför? Flockbeteendet och flockens betydelse tycker jag Ă€r otroligt spĂ€nnande. Och kvinnors liv! Det skriver jag gĂ€rna om. Kvinnor i den upplevda periferin.
Elin Olofsson berÀttar om att om hon möter bekanta frÄn JÀmtland pÄ Arlanda sÄ pratar alla svenska, inte jÀmtska.
â Jag tycker jĂ€mtska Ă€r en dialekt men en del uppfattar det som ett sprĂ„k. Det vi alla verkar uppfatta, i alla fall pĂ„ Arlanda, Ă€r att dĂ€r pratar vi svenska. Platsen har betydelse för vilket sprĂ„k du anvĂ€nder.
Musik har ocksÄ betydelse. Hon skriver gÀrna till musik: Philip Glass Àr en kompositör hon lyssnar pÄ dÄ.
â Jag tycker det tillför nĂ„got. Jag fĂ„r bilder. Glass har ju skrivit filmmusik sĂ„ det Ă€r kanske inte sĂ€rskilt konstigt. Mozart, Sjostakovitj och Chopin stĂ„r ocksĂ„ pĂ„ min spellista. Om country fanns som litterĂ€r genre hörde nog mina böcker dit. Dolly Parton Ă€r en berĂ€ttarmĂ€ssig förebild.
PÄ författarlistan uppskattar hon alldeles sÀrskilt Kerstin Ekman och Monika Fagerholm.
â Monika Fagerholm skriver sĂ„dana underbara labyrintiska böcker. Man dras in i dem och nĂ€r man Ă€r inne hittar man inte ut. Det Ă€r sĂ„dana berĂ€ttelser jag söker mig till.