"Till Flickorna i sjön" heter hennes nya roman. Det är en suggestiv och poetisk titel, som väl avspeglar Elin Olofssons språk, en värld att dras in i och bli överraskad av, där dröm och konkret vardaglighet bor grannar.
Berättelsen handlar om Helena, trettio år, som fått kicken från jobbet och blivit lämnad av sin man. Hon börjar jobba som städare på sjukhuset och en dag dyker en kusin, kallad Blåpojken, upp i en sjukhussäng. Det kommer att ha betydelse; det visar sig att saker hänt bakåt i tiden.
– Jag var nyss och bokpratade på hemmaplan, i Offerdal, berättar Elin Olofsson, född 1979. Det var fullsatt och jätteroligt. Frågorna blir annorlunda på hemmaplan: visst är det den där sjön du skriver om? Och det där huset?
Elin, som nu skriver på sin tredje bok, är uppvuxen i Jämtland, i Tulleråsen. Hon bor i Östersund men har också ett hus i Bredbyn, dit hon ofta åker på helgerna. Skriver gör hon på båda platser.
Hennes författarskap kretsar kring teman som platsers betydelse för ens identitet, flocktillhörighet, hemvändande. När Elin Olofsson debuterade med den hyllade romanen "Då tänker jag på Sigrid" fick hon hederstiteln landsbygdsskildrare. I den boken lämnar huvudpersonen Hanna både reklambranschen och huvudstaden för att flytta till sin jämtländska hemby. Elin har gjort något liknande: efter gymnasiet i Östersund har hon jobbat och pluggat på andra orter men återvänt.
– Det är lätt att drömma stort när man är liten, säger hon. Jag skrev mycket som barn men när jag blev äldre vågade jag inte drömma om att vara författare. Jag måste ha ett jobb och försörja mig så jag blev journalist - det var ett konkret jobb. Jag har jobbat i olika roller på Östersundsposten och med medieutveckling av digital teknik på olika tidningar.
– Men nu gör jag inte det, nu skriver jag böcker att trycka, säger hon med ett skratt.
Hon är också krönikör i Östersunds-Posten och P4 Jämtland.
– Efter min första bok blev jag hyllad som jämtländsk författare och jag skriver om ett särskilt landskap men är inte ett dugg intresserad av att åstadkomma idylliska vykort från landsbygden.
– Det jag vill göra är att undersöka: vad är det lilla sammanhanget? Det, där vi definierar varandra, på gott och på ont. Vilka hör till, vilka blir utanför? Flockbeteendet och flockens betydelse tycker jag är otroligt spännande. Och kvinnors liv! Det skriver jag gärna om. Kvinnor i den upplevda periferin.
Elin Olofsson berättar om att om hon möter bekanta från Jämtland på Arlanda så pratar alla svenska, inte jämtska.
– Jag tycker jämtska är en dialekt men en del uppfattar det som ett språk. Det vi alla verkar uppfatta, i alla fall på Arlanda, är att där pratar vi svenska. Platsen har betydelse för vilket språk du använder.
Musik har också betydelse. Hon skriver gärna till musik: Philip Glass är en kompositör hon lyssnar på då.
– Jag tycker det tillför något. Jag får bilder. Glass har ju skrivit filmmusik så det är kanske inte särskilt konstigt. Mozart, Sjostakovitj och Chopin står också på min spellista. Om country fanns som litterär genre hörde nog mina böcker dit. Dolly Parton är en berättarmässig förebild.
På författarlistan uppskattar hon alldeles särskilt Kerstin Ekman och Monika Fagerholm.
– Monika Fagerholm skriver sådana underbara labyrintiska böcker. Man dras in i dem och när man är inne hittar man inte ut. Det är sådana berättelser jag söker mig till.