Fabiola Acen visar kärlekspärlorna på frälsarkransen som hon har gjort. "Två röda pärlor som möts i kärlek som vi får av Gud och som vi själva ger till varandra", säger hon.
Fabiola Acen, 17 och Cornelia Nilsson, 19 är med i en konfirmationsgrupp i Tomaskyrkan som kallas 16+ och som består av åtta ungdomar i gymnasieåldern.
– En av sakerna som gjorde att jag ville konfirmera mig är att man kan komma hit och diskutera saker som man kanske inte kan diskutera någon annanstans. Man gör det inte lika naturligt i skolan och man gör det kanske inte med kompisar, skolsyster eller hemma, säger Cornelia Nilsson.
Traditionellt konfirmerar sig de flesta året de fyller 14, men Eskilstuna pastorat har även grupper för både gymnasieungdomar och vuxna som inte konfirmerade sig när de gick i åttan. Församlingspedagogen Fatima Hedman håller i gruppen 16+ tillsammans med en präst och en musiker. Hon har en bild av att intresset för Svenska kyrkan ökar bland unga vuxna.
– För oss här i Eskilstuna har det ökat också i och med att vi har den här gruppen, men också att de övriga grupperna är större än de har varit på senare år.
Vad beror det på?
– Jag tror att det beror på att det här finns en plattform för existentiella frågor. Det är vad det handlar om. Att man får prata om livet och om Gud finns.
Hur ser behovet ut?
– Vi vet också enligt alla undersökningar hur ungdomar mår sämre och sämre, det här med psykisk ohälsa och sådär. Jag tänker att en del av det är också att ha en plattform att kunna prata om det, säger Fatima Hedman.
Gruppen 16+ träffas två timmar varannan torsdag. De började träffas i september förra året och den 27 april hålls den avslutande konfirmationsmässan i Tomaskyrkan.
– Konfirmation handlar om att man bekräftar sitt dop och funderar kring vad det där dopet betyder, säger Fatima Hedman.
Cornelia Nilsson kan tänka sig att själv bli konfirmationsledare. "Det är en så himla fin gemenskap", säger hon.
Cornelia Nilsson och Fabiola Acen konfirmerade sig inte i 14-årsåldern som många andra gör.
– Jag var typ lite osäker om jag skulle göra det. Om jag bad om någonting kändes det som att jag inte fick den hjälpen jag behövde. Det var liksom det som fick mig att tveka på Gud, säger Fabiola Acen.
– Jag var ganska blyg av mig och vågade inte göra det om jag inte kände de som var där, men jag hade liksom tankarna att det här kan vara något jag vill göra, säger Cornelia Nilsson.
För henne hade det också betydelse att hon förknippade kyrkan med död och begravning efter att hennes pappa dött när hon var i tioårsåldern.
Konfirmanderna Elias Wilkinson, Fabiola Acen, Jack Druga och Cornelia Nilsson fick beundra utsikten över Berlin från ett höghus på Potsdamer Platz.
Fabiola Acen har inspirerats av sin familj att konfirmera sig i gymnasieåldern.
– Min mamma är jättetroende och jag ville bli som henne. Min moster och min syster pushade mig lite och sa: 'Börja nu, det kommer att vara jättekul!' säger hon.
Cornelia Nilsson var med i en av kyrkans barnkörer när hon var liten. I de yngre tonåren kom hon bort lite från kyrkan under en period. Sedan drog några kompisar med henne på ungdomshäng i Hällby kyrka. Hon fick först höra genom kompisar att kyrkan hade en ungdomsgrupp för lite äldre ungdomar som vill konfirmera sig.
– Sedan vart det pang bom att jag skulle konfirmera mig så jag tyckte det var jätteroligt.
Konfirmationsgruppen har bland annat fått lära sig mycket om Bibeln och åka på läger i Västerås. De har fått tillverka frälsarkransar som är pärlarmband med pärlor som betyder olika saker.
– De kallas livets pärlor. Kärlekspärlorna är två röda pärlor som möts i kärlek som vi får av Gud och som vi själva ger till varandra. Den svarta pärlan är nattpärlan som berättar om sorg och såna saker, säger Fabiola Acen.
Församlingspedagogen Fatima Hedman och konfirmanderna Fabiola Acen och Cornelia Nilsson i Tomaskyrkan.
Gruppen har tittat på klipp med bibliska berättelser. De har pysslat, diskuterat, skrivit dagbok och jobbat med en scrapbook. Drama har varit en av de roligaste delarna av undervisningen, enligt Cornelia Nilsson.
– Sedan har vi fått göra ett låtsasbröllop som var jätteroligt.
En riktig höjdpunkt var en resa till Tysklands huvudstad Berlin. De gick på sightseeing och beundrade utsikten över den stora, moderna staden från ett höghus på Potsdamer Platz. De besökte flera historiska platser, bland annat det judiska muséet och koncentrationslägret Sachsenhausen.
– Det var väldigt mycket blandade känslor på den resan, säger Cornelia Nilsson.
Både Fabiola Acen och Cornelia Nilsson upplever att de har blivit stärkta i sin kristna tro under konfirmationsläsningen.
– Jo, lite. Jag har sett många mirakler och jag försöker tro att det var Gud som har gjort det, säger Fabiola Acen.
Kan du säga några mirakler?
– Jo, min mamma fick en stroke för några år sedan, när jag var elva år. Jag tänkte inte på det så mycket när jag var yngre, men nu har jag insett att det faktiskt var ett mirakel att hon överlevde den här hjärnskadan. Att Gud var där och gjorde sitt bästa för att kunna hjälpa henne. När ambulansen kom sa de att det var en jätteliten chans att hon skulle överleva så att hon vaknade är ett jättestort mirakel för mig.
Konfirmanderna har fått göra en resa till Tysklands huvudstad Berlin.
För Cornelia Nilsson innebär kristendomen bland annat att hon får ta del av en fin gemenskap.
– Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att komma till kyrkan efter den begravningen, men sedan när jag har fått komma tillbaka hit har jag insett att det här är inte bara en plats som handlar om död och begravningar utan det finns väldigt mycket fint inom kyrkan. Jag tror också att jag har fått hjälp att bearbeta sorgen som jag kände.
Både Fabiola Acen och Cornelia Nilsson kommer att behålla kontakten med Svenska kyrkan. Fabiola Acen är aktiv i en gospelkör och Cornelia Nilsson kan tänka sig att bli konfirmationsledare.
– Det är en så himla fin gemenskap. Jag har inte haft så mycket kompisar innan det här och jag märker skillnad. Så jag tycker att alla borde konfirmera sig! säger hon.