Vi träffas i en annan stad och sitter i en stentrappa vid en kyrka. Det är en fin vårdag, men blåsig. Thomas har kört direkt från jobbet.
Det är på hans initiativ vi inte ses i Eskilstuna. Han vill helst inte dra blickar till sig, och det tycker han att han gör i Eskilstuna. Ständigt på sin vakt. Alltid spänd. Ser sig över axeln.
Han börjar berätta.
Om en skadegörelse i vintras, som utlöste en händelsekedja som har kommit att skaka om hela tillvaron för honom och hans familj.
Thomas tonårsson Robin var med i skadegörelsen, men han gjorde inte det han gjorde för att han är en vandal. Han gjorde det för att det enligt Thomas är sådant man gör om man vill vinna respekt i hans bostadsområde.
Och han var inte ensam. Det var fler unga killar med den där dagen. Killar som Robin inte brukade umgås med i vanliga fall, men som han ville hålla sig väl med. När Robin togs av polisen berättade han vilka de var. Han var ångerfull över det de gjort. Ville ställa saker tillrätta.
När Thomas fick veta vad som hänt gjorde han ingen stor sak av det. Han säger att han vet hur det fungerar där han bor. Hur ungdomarna i området tänker. För honom var sonens ånger något positivt.
‒Vi får betala vad det kostar, resonerade han.
Men han förstod också vad som sannolikt var att vänta. I hans område pratar man inte med poliser. Framför allt ger man dem inte några namn.
‒Jag sa till Robin att de inte skulle släppa det här. Killarna, alltså.
Thomas fick rätt. Robins moped stod i ett låst garage, men det mötte inga hinder. Några veckor efter skadegörelsen stals mopeden vid ett inbrott. Den hittades utbrunnen i ett närliggande bostadsområde.
Det var en fin moped, berättar han. Thomas och Robin hade lagt ner mycket tid och pengar på den.
‒Bara ljuddämparen hade de kunnat få 1500 för. Motorn också.
Men de som eldade upp mopeden var inte intresserade av att göra en förtjänst på den. Thomas är säker på att mopedbranden var en signal till sonen, eller ett straff för att han "golat". Den som satte eld på den hade sett till att kåpan klarade sig undan lågorna, så att mopedens ägare skulle känna igen den.
Thomas berättar att en ung kille delade en film på mopeden på Snapchat medan den brann. När Thomas fick veta det drog han slutsatsen att killen på något vis var inblandad, och ringde upp honom.
Men killen nekade. Han och hans kompisar hade inte tänt eld på den, sa han, tvärtom hade de försökt släcka den.
Thomas trodde honom inte, så han kontaktade polisen och berättade om sina misstankar. Gav polisen namn på vilka han trodde hade varit med och kopplade ihop branden med skadegörelsen. Thomas har bott så länge i sitt område att han känner igen många av ungdomarna där. Han vet vad de heter och vilka de umgås med.
Min dotter, 10 år, stod på balkongen och såg sin pappa bli jagad av fyra personer.
En eftermiddag ringde det på lägenhetsdörren. Killen som delade filmen på Snapchat stod utanför.
‒Han sa 'kom ner, det är en där nere som vill prata med dig', berättar Thomas.
Thomas gick ner. Flera ungdomar stod där nere. En av dem gick fram till honom.
‒Han sa 'det är mig du har anklagat för mopedbranden'. Sen drog han upp en pepparsprej och drog den rakt i mitt ansikte.
Thomas håller fram armen där vi sitter i stentrappan vid kyrkan i staden som inte är Eskilstuna. Låtsas spreja i luften, för att visa hur behållaren rörde sig framför hans ögon.
Han hade tur, berättar han. Pepparsprejen killen försökte spreja honom med fungerade inte. Bara en minimal dusch träffade. Killen började skaka flaskan för att få i gång den.
Thomas berättar hur han plötsligt fick en pistol riktad mot sig i stället. Hur killen som höll i den gjorde en mantelrörelse. Samma kille som ringt på hans dörr. Som delat filmen på Snapchat.
‒Han sa 'du vet inte vad jag är kapabel att göra'.
Då sprang Thomas. Utan mål, så fort han kunde. Det enda han ville var bort. Han fruktade för sitt liv.
‒Min dotter, 10 år, stod på balkongen och såg sin pappa bli jagad av fyra personer, berättar han.
Han tystnar. Det där med att dottern såg honom gör ont. Han säger inte det, men det syns i hans ansikte.
Den eftermiddagen blev det ett stort polispådrag i bostadsområdet. Thomas lyckades skaka av sig ungdomarna, och flera polispatruller letade intensivt efter dem. För en kort stund kände sig Thomas omhändertagen, och litade på att saker och ting skulle ordna sig. Att samhällets institutioner skulle gripa in.
Det blev inte riktigt så. Killen som Thomas hävdar höll i pistolen var för ung och det saknades dessutom bevis mot honom. Den polisutredning som inleddes lades ner.
‒Han var bara 14 år när mopeden brann och när han hotade mig med pistolen, berättar Thomas.
Efter händelsen kunde familjen inte bo kvar. De var rädda. Genom socialtjänsten fick de ett tillfälligt boende i en annan kommun, men mer hjälp än så upplever inte Thomas att han och familjen har fått. Thomas fick skicka en kompis till lägenheten för att hämta posten. Han tordes inte ta sig dit själv, berättar han.
Det stör honom väldigt mycket att de personer som vill honom ont fortfarande går fria, som om ingenting hänt, medan han som bara ville att rätt skulle vara rätt tvingades fly sitt eget hem. Han frågar sig varför det inte är brottslingarna som är borta från området, utan han.
‒Det är alltid offren som hamnar i kläm, konstaterar han.
Vi reser oss från stentrappan. Tar varandra i hand. Jag förklarar att jag inte kan ställa saker tillrätta, men att jag kan berätta hans historia. Att jag själv har utsatts för brott och vet hur det känns att berövas sin trygghet. Se sig över axeln. Gå omvägar kring människor som är lika andra människor bara för att man får för sig att det kan vara de man är rädd för som kommer gåendes emot en.
Det är väldigt osvenskt att titta på låt säga en 13-åring och sen se honom eller henne som ett potentiellt hot. Så såg det inte ut när jag växte upp. Det här är ett spel. De är kungar och växer av att känna att folk är rädda för dem.
En poliskälla berättar för mig att Thomas situation inte är unik. Hur många personer som lever med en hotbild i Eskilstuna, upplevd eller reell, är dock omöjligt att säga. Mörkertalet är sannolikt stort, eftersom det hör till saken att de flesta av dem till skillnad från Thomas inte törs kontakta polisen. I vissa områden är polisen i det närmaste paria. För alla. Offer såväl som förövare.
‒Det är tyvärr inte många som vill prata med oss, säger källan.
Poliskällan är insatt i just Thomas ärende, visar det sig, och förstår hans känslor.
‒Det här har sannolikt hänt. Det var en ung man som gjorde det här, och han gjorde en mantelrörelse. Då har man viss vapenvana. Jag förstår att han är livrädd, det skulle vem som helst vara. De har snott hans trygghet.
Att en gärningsman i ett så här grovt ärende inte ens är straffmyndig är beklagligt på flera sätt, menar källan. Dels för att det inte går att fälla personen för själva brottet, men också för att det är ett tecken på att kriminaliteten och det grova våldet tenderar att krypa ner i åldrarna. I bakgrunden finns inte sällan äldre kriminella, som imponeras av ungdomarnas agerande. Kanske rentav uppmuntrar det, och knyter dem till sig.
‒Det är väldigt osvenskt att titta på låt säga en 13-åring och sen se honom eller henne som ett potentiellt hot. Så såg det inte ut när jag växte upp. Det här är ett spel. De är kungar och växer av att känna att folk är rädda för dem, säger källan.
Polisen kan erbjuda ett brottsoffer skydd. De kan utrusta hotade personer med larm eller omlokalisera dem. Det finns även möjlighet att sekretessmarkera en person för att göra den i det närmaste omöjlig att spåra och hitta. Men när det är barn eller hela barnfamiljer inblandade är det snarare en fråga för socialtjänsten, enligt poliskällan, som också gärna skulle se att föräldrar och andra personer som bor i områden där den här typen av problem finns verkligen säger ifrån. Markerar att de inte vill ha det så här.
Poliskällan berättar om en stad i USA, där invånarna själva stoppade den omfattande knarkhandeln i gatuhörnen. Hur de helt sonika gick ut och ställde sig bredvid langarna, och bara stod där. Ända tills langarna upplevde det som så obehagligt och olönsamt att de gav sig av.
‒Från polisens sida gör vi allt vi kan, men vi behöver hjälp av resten av samhället och de som bor där. Civilsamhället måste gå ihop och bestämma sig för att det här inte är okej.
Vi överlåter arenan åt ungdomarna
Inom socialtjänsten råder omfattande sekretess. Ingen kan därför kommentera just Thomas berättelse. Enhetschefen som ansvarar för hans bostadsområde kan bara uttala sig i mer generella termer.
Hon menar att myndigheterna arbetar hårt med de problem som finns i området, men att mycket av arbetet är på individnivå och att det därför för en utomstående kan verka som att ingenting görs.
‒Att barn under 15 inte lagförs är inte ett likhetstecken med att man inte kan göra nåt åt det. Ju yngre de är, desto allvarligare blir det för socialtjänsten. Är man 13-14 ska man inte begå brottsliga handlingar, eller vara i kretsar där det säljs narkotika, säger hon.
Hon förstår Thomas frustration. Hans känslor när han ser de personer som hotat honom och Robin röra sig i området som vilka som helst. Men hon betonar att det inte bara är att ta bort dem därifrån. Socialtjänsten kan förvisso låta tvångsomhänderta ungdomar, men det är inte säkert att det löser några problem på längre sikt.
‒Forskning visar att den typen av insatser inte är så framgångsrika vad gäller förändring, berättar hon.
I Thomas stadsdel samverkar socialtjänsten med både polisen och Eskilstuna kommuns Ung fritid, utöver de insatser som görs på individnivå. Enhetschefen upplever samverkan som positiv, men precis som poliskällan menar hon att det saknas en vikig, kanske rentav avgörande, pusselbit. Människorna som bor där. Föräldrarna.
‒Jag har arbetat i Eskilstuna sedan 80-talet. Förändringar i bostadsområden kommer och går. Men det jag uppfattar som ett samhällsfenomen nu är att vi vuxna inte längre lägger näsan i blöt. Vi överlåter arenan åt ungdomarna, säger hon.