Maria Melin är egentligen arkeolog från början, men valde att skola om sig till lokförare eftersom det senare ser ljusare ut ur jobbsynpunkt.
Hon har inte ångrat sig men understryker att det kan bero på att hon är lyckligt förskonad från olyckor.
– Jag har kört på några älgar, och det är väl förstås illa nog. Men jag har sluppit köra på någon människa.
Maria har kollegor som haft samma goda tur, men känner också till de lokförare som faktiskt valt att ge upp yrket.
– Jag tror att det måste vara skillnad där. Om jag kör på någon som bestämt sig för att ta sitt liv måste jag kunna tala om för mig själv att jag inte kunde göra något åt den saken.
– Det måste vara stor skillnad på om jag kör på någon som bara genom ren dumhet får för sig att gina över spåret...
Steg för steg byggs de obevakade övergångarna bort. Men fullkomlig säkerhet går aldrig att nå.
– Järnvägsnätet är för stort och frö komplext för det. Och de här människorna som har bestämt sig för att ta vägen över spåren, de tar sig över hur höga staket vi än bygger.
När Maria var ny i arbetet så hände det titt som tätt att hon hamnade i dispyt med de som tycker att det är okej att korsa spåret av ren slöhet.
– Du får inte chansa på det där sättet, säger Maria med eftertryck.
– Så får man då ett svar som går ut på att vi ser väl och hör väl om det kommer ett tåg. Och det stämmer inte alls.
– Eller också får man ett snäsigt svar att man bör sköta sina egna affärer. Fast i regel i otrevligare formulering.
Maria skickar upp långfingret i en gest som knappast kan missförstås.
– Men jag kan inte vara tyst. Jag måste tänka på att en gång kommer jag själv körande ett lok eller också är det någon av mina kollegor som drabbas.