Hakim hade kollat bakom sig hela vägen hem. Först hade han gått en omväg från gymmet för att undvika gänget med pitbull-hunden, och sedan hoppat på bussen på en hållplats som låg längre bort än den han vanligtvis använde. En personbil körde efter bussen på de halvtomma gatorna och stannade utanför Konsum-butiken när han hoppade av.
Han tog väskan med träningskläderna och började gå hemåt i det sörmländska vintervädret. Ute rådde svensk vinter: sju plusgrader, snålblåst och gråmulet.
När han passerade cykelstället utanför föräldrahemmet slappnade han av. Han hann tänka att däruppe låg mammas kök, där fanns bröderna, lillasystern och pappan.
Sedan hörde han springande steg som närmade sig bakifrån innan han träffades av det första knivhugget. Det kom plötsligt och blixtsnabbt.
Kniven skar upp Hakims arm och trängde in i bröstkorgen. Han började springa med träningsväskan slängande omkring sig. Det gjorde ont och varje andetag blev svårare än det förra eftersom hans ena lunga höll på att fyllas med blod.
Utan att han förstod det hade han börjat kvävas, som om han drunknade på torra land, och läkarna skulle i efterhand konstatera att ena lungan punkterats av knivbladet.
– Han försökte döda mig. Hade jag inte hunnit därifrån hade jag inte överlevt. Jag är hundra på att han hade någon med sig och att de hade bilen parkerad bakom affären på andra sidan gatan, säger Hakim när vi träffas ett halvår efter knivöverfallet.
Egentligen heter han inte så. Hakim är ett fingerat namn.
Han är en vanlig tonåring som sitter med sina föräldrar i en soffa och berättar att han fortfarande är rädd för den 17-årige pojke som han tror knivhögg honom vid cykelstället.
Hakim går i en ny skola nu, i en ny stad, men han vet inte hur länge han kan gå kvar där.
Knivattacken utanför föräldrahemmet var inte det första överfallet han utsattes för och ingen kan garantera att det blir det sista. För samhället kan inte skydda honom eller hans familj.
Han går inte ens säker i skolan. Det var där han överfölls av 17-åringen första gången.
Allt började på en vanlig håltimme.
■ ■ ■
– Vi kände inte varandra. Han kom fram och sa: 'Kom hit! Jag vill snacka med dig'! Sedan gick vi iväg in bakom gymnastiksalen, berättar Hakim.
Där väntade ett gäng på fem personer. 17-åringen hade med sig sin pitbull och sa att Hakim hade flirtat med "fel tjej".
Utan förvarning fick han motta flera slag i ansiktet – han räknade till nio eller tio knytnävar – hunden bet honom och resten av gänget bildade ring runt om dem under den utdragna misshandeln.
Flera andra elever bevittnade överfallet. Skolpersonalen såg hur hela gänget lämnade skolgården med kamphunden i släptåg efteråt, men ingen vågade ställa upp och vittna till Hakims försvar.
Han fick plåster, bandage och stödsamtal. Men i övrigt hände ingenting annat efter överfallet på skolgården. Det var så Hakim upplevde de närmaste skolveckorna, berättar han. Skolpersonal som tidningen talat med ger en liknande bild. De beskriver hur en känsla av handfallenhet följde på det grova överfallet.
– De borde ju ha stängt av (17-åringen) från skolan i alla fall, men det blev aldrig så. Han var fortfarande där varje dag och ingen vågade säga något. Alla var rädda för honom, berättar Hakim.
Trots att 17-åringen redan var ett välkänt namn hos polisen kom det att dröja två månader innan man kallade in honom till förhör. På polisens underrättelseavdelning finns han redan noterad bland de yrkeskriminella trots sin ungdom. Och när pojken fick veta att det fanns en anmälan mot honom blev han – enligt flera poliser – rasande. Några dagar efter förhöret knivhöggs Hakim utanför sitt föräldrahem.
Han är säker på att det var samma gärningsman som överföll honom igen.
– Jag hade sett honom redan nere på stan när jag och min kompis kom ut från gymmet. Vi skulle gå och käka och då stod han utanför Kebabstället vi var på väg till. Han log mot mig och det var inget trevligt leende. Nu säger polisen att han kan släppas snart och jag är helt säker på att han kommer att hämnas.
■ ■ ■
Knivattacken mot Hakim kommer sannolikt aldrig att prövas rättsligt. Åklagaren anser inte att det går att visa att det var 17-åringen som höll i kniven.
– Det är en ord-mot-ordsituation och det finns inte tillräcklig stödbevisning för att väcka åtal, säger åklagare Maria Estberg som ledde förundersökningen.
Den 17-årige pojken sitter placerad på en ungdomsvårdsanstalt i avvaktan på att den äldre misshandelsutredningen från skolan ska bli färdig. Resten av gänget, som bildade ring runt Hakim under det första överfallet, är fortfarande fria och polisen anser att det finns en allvarlig hotbild mot såväl Hakim som hans familj.
Under våren fick Hakim flytta till en annan kommun för att börja i en ny skola. Socialtjänsten hjälpte familjen att hyra en liten lägenhet där Hakim och hans storebror kunde bo under vårterminen. Resten av familjen har fått ordna boende på egen hand. Och eftersom bopriserna stigit så kraftigt de senaste åren har de inte råd att skaffa en ny lägenhet som rymmer hela familjen.
Att bo kvar i den gamla lägenheten går inte.
– Det som har hänt har skrämt hela familjen. Jag tänker inte på något annat. Vi har flera barn att ta hand om. Vi behöver en bostad där vi kan gå till våra jobb, lämna i skolan och komma hem igen utan att gå och vara oroliga hela tiden. Jag tänker hela tiden på det värsta, säger Hakims mamma.
Hon jobbar inom äldreomsorgen och Hakims pappa har ett skiftarbete med många nattpass. Deras löner är tillräckliga för mat och hyra, men de tjänar inte tillräckligt för att få ett banklån till handpenningen på en ny bostad åt hela familjen.
Det måste familjen få hjälp med, anser flera poliser som kommit i kontakt med familjens personskyddsärende efter knivattacken.
– Man kan inte ta en tonårig kille som aldrig har bott hemifrån förut och säga 'nu får du klara dig själv, du ska bo här och din familj där'. Inte när han nyss har varit med om något sånt här. Det går inte, säger en polis.
Poliserna på personskyddsenheten i Sörmland arbetade till och med fram ett förslag på lösning av familjens ekonomiska problem under samtalen mellan polismyndigheten och socialtjänsten, berättar en källa.
– Både mamman och pappan i familjen arbetar stenhårt. De har råd att betala månadsavgift och amorteringar på ett litet radhus. Det enda som fattas är en handpenning vid köpet. Det skulle inte kosta mer än 120 000 till 150 000 kronor om man valde ett hus i en mindre kommun.
Eftersom det rör sig om en engångskostnad skulle denna lösning förmodligen också bli billigare för skattebetalarna än personskyddsinsatser som måste utföras i flera kommuner under lång tid, anser flera poliser som tidningen talat med. Men ingen myndighet ville ta på sig extrakostnaden.
Flera av poliserna som haft insyn i Hakims ärende anser att de inblandade myndigheterna sviker familjen.
– Kommunen erbjöd sig att fosterhemsplacera Hakim. Det var det enda de kunde göra. Den här grabben har hamnat mellan stolarna för att han är en ung och skötsam och kille. Hade han haft en egen missbruksproblematik, eller varit en utsatt tjej, då hade det funnits hjälpresurser att sätta in. Men nu är han en tonårskille och då finns det inte något skyddsnät, säger en av dem.
■ ■ ■
Hemma i soffan sitter Hakim tyst. Han berättar om sina framtidsplaner, studierna han vill avsluta och vad han ska göra i framtiden. Hans storebror säger:
– Vi känner oss inte trygga. Förra gången kom de efter min lillebror med en kniv. Vad blir det nästa gång? En pistol? De senaste månaderna har varit ett helvete för hela familjen. Det är det värsta vi varit med om.
Hakims pappa nickar. Han var yrkesmilitär med överstes grad i sitt gamla hemland, och tjänstgjorde sida vid sida med Nato-styrkorna i Mellanöstern, innan familjen flyttade till Sverige. Känslan av att inte kunna skydda sin egen familj gnager i honom, säger han.
– Vi valde att komma hit för att våra barn skulle få en trygg framtid och vi har haft det bra här. Jag är stolt över min familj som vågade stå upp för det som är rätt och anmäla det som hände till polisen. Men vad fick vi egentligen ut av det? Man har faktiskt gjort mer för att hjälpa gärningsmannen än vad man gjort för att hjälpa oss.