Ă
terbesök pÄ MÀlarsjukhuset fyra dagar efter förlossningen. Alla vÀrden ser bra ut.
Tre dagar gamla Zevolot vevar mekaniskt med armarna framför sig i luften. Bredvid spjÀlsÀngen stÄr Michailov, 6, och Valeria, 8. De tittar storögt ner pÄ sin nya lillebror.
3 640 gram tung och 50 centimeter lÄng kom Zevolot till vÀrlden förra mÄndagen. Han Àr Anna Utjuzhnikovas sjÀtte barn, men först i syskonskaran att födas pÄ flykt frÄn krig. OmstÀndigheter som för inte alls lÀngesedan kÀndes otÀnkbara.
Men sÄ kom kriget. Den morgonen klev familjen ur sÀngen som vanligt. Barnen gjorde sig redo för skolan nÀr grannen kom springandes över gÄrden.
Ryssarna Àr hÀr!
I samma stund sköts vardagen i spillror.
Nu hĂ€lsar vi pĂ„ i familjens nya lĂ€genhet i Eskilstuna â en funkis-trea med kök â mer Ă€n 150 mil hemifrĂ„n.
Barnen hjÀlps Ät att duka glasbordet med kaffekoppar innan de pressar ned sig bredvid sin mamma i soffan som egentligen inte rymmer dem alla. Just nu Àr det hÀr deras soffa och deras vardagsrum. Men mest av allt lÀngtar de hem.
â Det svĂ„raste var att lĂ€mna huset. Jag saknar folket och mitt fosterland. Det Ă€r Mirjams och ditt fel att jag kommit hit, sĂ€ger Anna skĂ€mtsamt och tittar pĂ„ Boas Adolphi frĂ„n frivilligorganisationen Barnens ambassad, som sitter pĂ„ en stol bredvid och tolkar vĂ„rt samtal.
Han och Anna kÀnner varandra sedan 16 Är tillbaka genom Boas och hans fru Mirjams lÄnga engagemang för fattiga barn i Ukraina.
NÀr bomberna började falla i februari var Annas familj bland de första som paret Adolphi bestÀmde sig för att hjÀlpa till Eskilstuna.
Och förra mĂ„ndagen fanns Mirjam dĂ€r vid Annas sida, nĂ€r vĂ€rkarna satte igĂ„ng pĂ„ riktigt. Anna berĂ€ttar att en av barnmorskorna sagt att hon aldrig kommer glömma just den hĂ€r förlossningen â nĂ€r det första ukrainska barnet föddes pĂ„ sjukhuset.
â Först var jag rĂ€dd för att föda i Sverige. Jag förstĂ„r inte sprĂ„ket och visste inte hur det funkar hĂ€r. Men sedan var allt sĂ„ fridfullt och trevligt. Och tack vare Mirjam kĂ€nde jag mig lugn. Hon var dĂ€r och klappade pĂ„ mig under hela tiden.
Fyra mÄnader har gÄtt sedan familjen först landsteg i NynÀshamn för att sedan skjutsas till lilla Tumbo utanför stan, dÀr de bodde allihopa inneboende i ett rum. Till en början var Anna konstant pÄ sin vakt. NÀr flygplan korsade himlen tÀnkte hon att ryssarna kanske hunnit ikapp dem.
Anna pÄ premiÀrtur med vagnen som skÀnkts till familjen genom stadens frivilligorganisationer. Anna sÀger att hon Àr mycket tacksam över Eskilstunabornas gÀstvÀnlighet och generositet.
Systrarna Nadja och Dasha vinkar frĂ„n balkongen i familjens nya lĂ€genhet â en funkistrea med kök. Ett betydligt större boende Ă€n de först hade i Tumbo, dĂ„ hela familjen trĂ€ngde ihop sig i ett rum.
Att förklara kriget för barnen har varit svÄrt, sÀger Anna. Inte minst under den första tiden i Bobrovytsyua, nÀr de ryska pansarvagnarna stÀngde vÀgarna och det inte lÀngre gick att ta sig varken in eller ut ur staden, berÀttar hon.
â Efter sex pĂ„ kvĂ€llen fick vi inte gĂ„ utomhus. Sedan var vi tvungna att slĂ€cka ljuset och dra för gardinerna för att undvika bomb- och flyganfall.
â Om man tĂ€nde ljuset kunde man bli skjuten, flikar 6-Ă„rige Michailov in.
Valeria, 8 och Michailov, 6 Àr nyss hemkomna frÄn ett sommarlÀger dÀr de simmat och spelat fotboll. Mamma Anna berÀttar att barnen redan har skaffat sig kompisar genom skolan. För egen del Àr det svÄrare. "Jag vill lÀra mig svenska, men barnen tar mycket tid", sÀger hon.
Hur var det nÀr ni flydde?
â Först var vi instĂ€ngda i staden en mĂ„nad. Sedan fick vi hjĂ€lp av frivilliga att fly. Vi gick ut pĂ„ gĂ€rdena. De sköt en del men vi hann undan. De Ă€ldsta barnen fick hjĂ€lpa till med de yngsta. Vi klarade oss, men det var vĂ€ldigt tufft, sĂ€ger Anna.
Vad fick ni med er?
â För att fĂ„ plats med fler barn fanns inget rum för packning. Vi hade en portfölj, en liten vĂ€ska och en pĂ„se. Det var sĂ„ brĂ„ttom att vi inte hann fĂ„ med oss alla papper. Vissa andra fick inte ens med sig passet.
OcksÄ för mÄnga svenskar kom kriget som en chock och mÄnga har velat hjÀlpa till. En stor del av möblerna runt oss, liksom barnens leksaker, kommer frÄn insamlingar som frivilligorganisationer i stan hÄllit under vÄren. Anna uttrycker en stor tacksamhet för hjÀlpen och det varma mottagandet. Samtidigt tÀnker hon stÀndigt pÄ hur hon ska kunna ÄtervÀnda.
â Jag följer nyheterna hela tiden. Men nu har barnen fĂ„tt vĂ€nner hĂ€r och de har börjat skolan, sĂ„ det finns en struktur för dem. För mig Ă€r det svĂ„rare. Jag vill lĂ€ra mig sprĂ„ket men barnen tar mycket tid ocksĂ„, sĂ€ger hon och trycker sin nyfödda son nĂ€ra sig.
Varför heter han Zevolot?
â Jag lĂ€ste om en son till Jaroslav den vise, som styrde Ukraina för lĂ€nge sedan och som var vĂ€ldigt modig. Han hette Zevolot. Under hans tid var det fred och jag ville ge det namnet som ett stĂ€llningstagande mot kriget.
Zevolot, Àr sjÀtte barnet i syskonskaran, men först med att födas pÄ flykt undan krig.
Vad hoppas du mest pÄ just nu?
â Att det ska bli fred i Ukraina, men ocksĂ„ i hela vĂ€rlden. Det Ă€r sĂ„ mycket onödigt lidande och dumheter.
NÀr tror du att ni kan ÄtervÀnda?
â Det vet jag inte.