Morteza Najafi har lagt läxböckerna åt sidan för en stund på sitt rum på ett av Eskilstuna kommuns boende för ensamkommande flyktingbarn. Runt omkring är det tyst och stilla, och själva håller vi i det närmaste andan medan han berättar sin historia.
— Jag är född i krig. I Afghanistan har krig rasat i snart 40 år, så även mina föräldrar växte upp under krigsförhållanden.
Ghazni-provinsen som familjen kommer från är talibanstyrd.
— Min pappa var en fin man, klok och intelligent. Han undervisade oss barn i byn och hade drömmar om att vi syskon skulle bli välutbildade. Men talibanerna ser intelligens och utbildning som hot, de vill att alla ska leva som på stenåldern. De sköt min pappa.
Mortezas mamma tog de sex barnen och flydde, utan planer och mål. För att rädda sina liv tog de sig med hjälp av smugglare över gränsen till Pakistan. Där insåg hon snabbt att hon inte hade pengar att ta familjen vidare till ett säkert land.
Hon valde att sända sin äldste son vidare.
— Mamma offrade allt hon ägde på att skicka iväg mig. Det var hemskt, jag ville inte lämna dem men var tvungen att följa med männen som fick mammas pengar. Vi var 30-40 personer som gav oss av tillsammans, ingen av oss visste vart vi skulle. Smugglarna sa att de skulle ta oss till ett lugnt och fredligt land, där alla människor respekteras.
Men vägen dit blev en flera månader lång mardröm.
Gruppen började med att gå långa, tuffa sträckor och åkte i bilar, tätt, tätt ihoppackade. Morteza var rädd, och kände att detta kunde sluta i katastrof.
— Smugglarna sålde oss vidare för pengar. Det var ren människohandel.
Gruppen kom till Iran, där de hölls inlåsta om dagarna och fortsatte att transporteras i bilar nattetid. Mat fanns nästan ingen alls och det var bitande kallt. Förhållandena förvärrades ytterligare under vandringen över de snötäckta bergen, på väg mot Turkiet. Då hade ännu fler flyktingar anslutit till gruppen.
— Det regnade enorma mängder, och vi vadade i iskallt vatten som nästan förlamade kroppen.
På ett ställe fick de också lov att ta sig över en bred, forsande flod och Morteza, som inte kunde simma, höll på att drunkna.
— Jag hann tänka att nu dör jag. Jag blev räddad, men fick fortsätta vandringen genomblöt och med vatten i lungorna.
Hela gruppen for väldigt illa. Många svimmade av kylan och de hjälpte varandra att överleva vandringen, som till slut tog dem till den turkiska by där de hämtades, och där Morteza var på gränsen till att ge upp. Men han fann nya krafter, färden fortsatte via Istanbul in i Grekland.
— Vi gick, satt ihopklämda i minibussar och paddlade i små upplåsbara båtar, som höll på att kapsejsa. Men vi kom fram till den stad vi uppmanats att överlämna oss till polisen i. Där brydde de sig inte om oss utan när vi betalat för att få de rätta pappren vi fick klara oss själva till Aten.
Den kvällen i Alexandroupoli glömmer aldrig Morteza av en speciell anledning.
— Jag är ju muslim och får inte äta fläskkött. Men när jag fick möjlighet att köpa en hamburgare frågade jag inte vilket kött den var gjord av. Mat har väl aldrig smakat så bra. Efteråt frågade jag. Shit, säger han, ler en smula och
De två månaderna som följde i Aten blev tuffa. Morteza hade inga pengar kvar, han jobbade med att plocka metallskrot för att kunna betala för sängplats och mat, tills dess att den avslutande etappen i Mortezas osannolika färd från västra Asien upp genom Europa inleddes.
Fyra personer gömdes på ett lastbilsflak fullt av kartonger. Utan mat, utan toalett och snart också nästan utan syre låg de där i närmare två dygn. Sista biten in i Italien, där de möttes av nya smugglare, fick de gå och Morteza hade inte mycket annat än trasor kvar på kroppen.
I sällskap av en man reste han vidare i bil och med tåg, och Morteza lämnades till slut av på en tågstation. Han visste själv inte vilken, men hittades på bänken i Malmö av en arabisktalande förbipasserande - som tog med honom till Migrationsverket.
Personal från Eskilstuna hämtade honom, och Morteza har nu bott på Pangea sedan sommaren 2011. Han talar svenska obehindrat, går första året på naturvetenskapliga programmet på Rinmangymnasiet och trivs med tillvaron. Han är en liten bit på väg mot målet att uppfylla sin pappas drömmar om välutbildade barn.
Att berätta sin historia påminner honom om allt han hunnit uppleva under sitt 17-åriga liv.
— När jag tänker på det fattar jag själv inte hur jag överlevde. Speciellt hemskt var det när jag nästan drunknade. Men jag har lärt mig simma nu, säger han och man skymtar ett leende i hans ögon.
Självklart är hans känslor splittrade. För hur lycklig Morteza än är över att han överlevde strapatserna och har fått det bra i Eskilstuna, är han förtvivlad över att ännu inte ha kunnat återförenas med sin familj. Att han fått kontakt med sin mamma igen är närmast ett under.
— Efter ett år här kunde jag prata med henne i telefon. Personalen hjälpte mig att via Facebook skicka meddelanden till alla vi kunde hitta i Pakistan. Till slut fick vi svar från någon som kände igen min familj.
Han fick ett telefonnummer.
— Jag vågade inte ringa själv först, men tog över luren när jag förstod att det verkligen var hon. Mamma bara grät. Jag grät också. De har det väldigt tufft, alla mina småsyskon jobbar på en mattfabrik för familjens överlevnad. Och de bor olagligt i Pakistan, som är ett mycket mansdominerat land. Jag är extra orolig för mor och mina systrar.
Morteza har upprepade gånger ansökt till Migrationsverket om att få ta hit sin familj. Läs mer om det nyligen tagna beslutet här intill.
Det händer att han fortfarande drömmer mardrömmar, men inte lika ofta och starka som de han hade första tiden i Sverige. Och ett knä trasslar lite, som en påminnelse om resan hit. Men Morteza vill inte klaga på en endaste sak.
— Det bästa med Sverige? Jämfört med mitt land fungerar allt. Framför allt behöver du inte ständigt gå och vara rädd för att någon kommer och skjuter dig.
— Vad jag vill jobba med vet jag inte än, men jag vill hjälpa människor på något sätt. Kanske åker jag tillbaka till Afghanistan en dag om det blir fred i landet, men jag vill nog bo kvar i Sverige. Jag vill få betala tillbaka delar av allt stöd och hjälp jag fått.