Håkan Larsson fyller 75 år om ett par veckor. Han lider av kol, reumatism, hjärtsvikt och förmakslimmer. Dessutom slutade hans njurar fungera för drygt fyra år sedan, och tre dagar i veckan måste han få dialys på Mälarsjukhuset. Varje besök tar fyra timmar.
Sin humor, goda humör och livsglädje har Håkan lyckats vårda och hålla intakt trots sjukdomsbilden som gjort honom beroende av rullstol och trots all den tid han tvingas spendera på Mälarsjukhuset. Men den senaste månaden har han och hans kära hustru Elvy haft lätt att hålla sig för skratt.
— När man går på dialys är det viktigt att passa tiderna, och jag är helt beroende av Samres och sjukresorna till och från sjukhuset. Länge fungerade de utan problem, men de senaste sex veckorna har något hänt.
Håkan Larsson har avtal om fasta resor med Samres måndagar, onsdagar och fredagar. Han och rullstolen ska bli hämtade och lämnade i lägenheten på femte våningen av chauffören.
— Nu är det mer regel än undantag att de kommer för sent. De kan dyka upp en halvtimme-fyrtio minuter efter utsatt tid.
Att bli en timme sen till behandlingen är inte bra, men det kan ändå med lite tur funka på lasarettet, förklarar han. Däremot funkar det inte alls, utan slutar i katastrof om det blir som här om dagen. Det blev droppen för Håkan och Elvy.
— Först kom ingen bil alls. Sen såg vi plötsligt att det stod en bil på gatan, med chauffören väntande i den. Och så åkte den igen. En annan kom och åkte. Totalt var tre chaufförer inblandade under eftermiddagen, och jag hann ringa alla nummer vi har till Samres. En gång fick jag till svar att chauffören bommat att hämta kunden. Nästa gång svarade någon att de inte hade några chaufförer och bilar att skicka. Ibland svarade ingen alls. Vi fick inga ursäkter, ingen verkade inse allvaret i misstagen, berättar Elvy.
Hon och Håkan fick vänta i över två timmar innan han äntligen kom iväg och fick en kraftigt förkortad dialysbehandling.
Att chauffören står kvar nere på gatan och väntar har hänt flera gånger senaste tiden. Elvy har inte hunnit ner förrän de åkt igen.
— Jag dör inte av att en enstaka behandling blir inställd, men upprepas det blir situationen allvarlig. Och jag känner ju att det här tar på mig psykiskt. Det blir en ständig oro och stress över situationen. Kommer de i dag? Hinner jag? Var ska vi ringa för att få hjälp? På vilket nummer svarar de?
— Man blir inte lugnare av att själva transporterna ofta sker i iskalla bilar, i ett rasande tempo och med dålig planering av hämtande och lämnande av passagerare.
Elvy Larsson har fortfarande ett aktivt liv, hon åker på kurser och konferenser och håller igång.
— Det vill jag fortsätta göra så länge jag kan. Men åka ifrån Håkan när han sitter och väntar på en bil som inte kommer gör jag inte.
Håkan ler varmt mot sin fru.
— Elvy är min externa kontakt med världen. Och hon är fantastisk på att hjälpa mig, det är tack vare henne det här ändå gått bra hittills.
— Och det finns de som har dialys varje dag, eller varannan. Så jag klagar inte över min situation som sådan, jag är glad att det finns en behandling som håller mig vid liv. Men jag undrar varför det ska vara transportbolaget och inte läkaren som bestämmer mina dialystider.