– Men så säger vi efter varje säsongsavslutning och när det sedan börjar närma sig en ny säsong framåt maj, juni, så är vi där igen och börjar vi fundera på om det inte vore kul med några föreställningar till.
Giselle Emmoth har själv skrivit och regisserat den lätt kaotiska, "Dramatiserad stadsvandring", och hon spelar själv rollen som Jeanette Zetterberg, som tar publiken med på en vandring från Fors kyrkpark till Teaterladan i Gamla staden.
Teatergruppen bjuder på en högst allmänbildande resa genom tid och rum och berättar om vad martyren Eskil mötte för slags Sverige och svenskar. Vi får reda på att johannitermunkarna i stort sett ägde allt i trakterna av Eskilstuna under flera hundra år, och att allt förbyttes när Gustav Vasa reformerade kyrkan och lät bygga slottet Eskilstunahus på just den mark där munkarna tidigare hade sitt kloster, och där man i dag går i Slottsskolan om man har skolplikt och är i den åldern.
Men publiken får också reda på var Eskilstunas första sjukhus byggdes eftersom vi passerar den byggnaden längs med Köpmangatan och vi möter flera viktiga personer under vandringens gång. Bland annat än in i märgen irriterad Rademacher som inte riktigt får sin vilja fram i ett par beslut. Och den mystiska Anna Sophia Hagman som också gjorde ett avtryck. Och vi får reda på att Alva Myrdal nekades möjlighet att studera på S:t Eskils gymnasium och vi får klart för oss att suffragetterna mötte hårt motstånd när de riktade ett rimligt krav på rösträtt för kvinnor.
Giselle har ett stort intresse av historia och är av den bestämda åsikten att vi har mycket att lära av den.
– Jag är född i Linköping men har påbrå från Österrike och där understryks ofta vikten av hembygdskunskap, eller heimatkunde.
Under årens lopp har Teatertid Nus medlemmar vävt in många större eller mindre frågor i sina föreställningar. För tre år sedan valde man att trycka på en fråga om torghandels vara eller icke vara. Nu i år har man vävt in frågor om tiggeri, och lägger via Sara Birgerssons stämma fram en allmänmänsklig syn som går ut på att de flesta människor någon gång är i behov av hjälp och bör erbjudas detta.
Teatergruppen som sådan är varierad. Eftersom alla inte kan medverka vid varje föreställning så får man vara beredd på en del rockader.
– Ibland är jag lite mer den tokiga kvinnan och lite mindre fru Zetterberg, säger Giselle. Det är lite sådant man får vara beredd på, men det går bra det också.
Ibland medverkar ett ganska stort antal barn i föreställningen, ibland inga alls.
Stämningen är ganska avslappnad och är det någon i publiken som vill inflika något så stannar man till och lyssnar. Man vet aldrig det kan vara något användbart.
Publiken får gärna sjunga med i sångerna som framförs och får en snabbkurs i koreografi i ett dansnummer som inte är alltför avancerat.
Frågan om Teatertid Nu! tänker återvända nästa år förblir obesvarad, men det troliga är att de flesta i ensemblen är ganska spelsugna när det väl drar ihop sig till en ny säsong.
– Teaterabstinensen sätter nog in igen, tror Giselle. Det brukar den göra.
– Men nästa år blir det nog en kortare variant och kanske vi utgår då från Gamla stadens teater. För säkerhets skull med tanke på vädret.
Hur vill man summera årets sommar är enklare att besvara; det sker med ett ord, tre gånger om:
– Blött, blött, blött. Vi har varit med om att vi fick ta skydd inne i kyrkan och spela vidare där inne när det regnade som värst.
Under gårdagens avslutande föreställning lyckades man tajma ganska exakt mellan skurarna, men man fick avbryta precis på sluttampen och bröt upp från en av Köpmansgatans bakgårdar när man plötsligt blev varse om ett riktigt grått moln som tornade upp sig ganska snabbt.
– Vi bryter här, tror jag, sa Giselle och manade på alla att ta rygg på Pebbles Muth Byrne, som snabbt fick med sig en kärra med rekvisita och sprintade i väg till Teaterladan ett par kvarter närmare Rådhustorget.
Väl på plats inne i den hördes hur regnet föll i ganska rikliga mängder.
Svårt att hitta det där perfekt avvägda vädret, inte för varmt, inte för kallt, inte för blött, inte för torrt.
– Vi spelade i fjol under varje söndag i juli och var nära att förgås av värmen då, säger My Adolfsson. Nu i år blev det nästan tvärtom, blött och ganska kallt.