– Jag tycker om att plugga, jag bygger ju min framtid, säger Lena Alwaki.
– Och känslan att få betyget A är värd att jobba för.
Lena sprudlar av glädje, självförtroende och framtidstro.
Hon och har sitt ursprung i Syrien. Men när pappan fick jobb i Grekland flyttade familjen dit. Det var innan Lena föddes.
Sedan kom den ekonomiska krisen och pappan blev arbetslös. Då flyttade familjen igen. Nu till Sverige.
– Min första reaktion var att jag inte alls ville flytta, berättar Lena. Jag visste inte mycket om Sverige, mer än att det var ett bra land. Ett tag pratade vi om andra alternativ till exempel Tyskland. Jag tror att det blev Sverige till slut för att vi barn ville det.
Det är för två och ett halvt år sedan – i september 2012. Men när vi frågar henne när hon kom till Sverige blir svaret för två år sedan.
– Den första tiden räknar jag inte, för där vi bodde då fanns det bara araber.
Månaderna Lena räknar bort är en tid på ett flyktingboende i Östersund, följt av ytterligare en period på ett annat flyktingboende i den lilla byn Rossön i Jämtland.
Det är när familjen flyttade en egen lägenhet i Eskilstuna Lena tycker att livet i Sverige började på riktigt. Men det betyder inte att allt har varit en dans på rosor.
Under månaderna på flyktingboendena i norra Sverige gick hon i internationell klass. Men hon kämpade på med svenskan. Inte bara i skolan utan också på egen hand.
– Jag läste böcker och tittade på tv-program, berättar hon. Språk är intressant.
När familjen kom till Eskilstuna kände sig Lena beredd för att gå i en vanlig klass. Hon började i nian. Men det gick knackigt. Svenskakunskaperna räckte inte.
Då fick hon rådet att backa ytterligare ett år och börja i årskurs åtta i stället.
För Lena var det en kalldusch. Som om någon ryckte undan mattan under fötterna på henne. Hon vill ju ingenting hellre än att komma vidare med sina studier. Nu skulle hon förlora ytterligare ett år.
– Jag grät oavbrutet i tre dagar, berättar hon. Innan vi flyttade till Sverige hade jag gått klart grundskolan och såg fram emot att börja gymnasiet. Nu skulle jag inte bara tappa ett år, utan flera.
Men hon följde rådet. Och det visade sig vara ett klokt beslut. I höstas kunde hon på nytt börja i nian. Nu går det lysande. Lena har toppbetyg – över 300 meritpoäng.
– Mycket tack vare mina föräldrar som alltid stöttar mig och uppmuntrar mig att nå mina mål. Det ger mig stor kraft.
När det gäller framtiden siktar hon högt. Hon tänker bli läkare – eller kirurg närmare bestämt.
– Jag vill hjälpa andra och göra något för fattiga människor i världen, säger Lena. Det kan jag göra som kirurg.
Drömmen om att bli läkare har Lena haft sedan hon var liten.
– Typ sedan jag var tio år. Jag brukade vara läkare när jag lekte med min systerdotter.
Hon ler åt minnet:
– En gång var jag kirurg och skulle operera henne i ögat. Jag tog en sax och klippte lite, inte mycket men hon började blöda. Mina föräldrar och andra vuxna blev jättearga och hon har fortfarande ett ärr.
I Grekland gick Lena i en speciell skola där man undervisade på arabiska. Den var mycket tuffare än skolan här.
– Jämfört med den är den svenska skolan ingenting, säger hon.
Vi följer med Lena på en lektion. Ämnet är teknik och i dag ska klassen arbeta praktiskt med att löda ihop ett elektroniskt kopplingsschema.
Ljudnivån är hög, och det är en hel del spring i klassrummet. Lena och hennes bänkkompisar jobbar koncentrerat, men hänger samtidigt med på vad som händer runt om kring.
– Det gör ingenting att det är lite stökigt, jag vill ha kul också, säger hon. Och det är inte så här alltid.
Lena går in för uppgiften. Är noggrann, och eftersom hon inte är nöjd med första försöket (som i mina ögon ser helt okej ut) river hon upp allt och börjar om från början.
– Jag är inte så van vid att använda en sådan här, säger hon och håller upp en avbitartång.
Men hon klarar uppgiften ändå. "Mycket bra", blir lärarens bedömning.
På sin fritid – när hon inte pluggar – tycker Lena om att röra på sig.
– Jag simmar, joggar, styrketränar och dansar. Eller så så umgås jag med kompisar. Vi går på bio, handlar kläder eller bara promenerar. Det är skönt att vara ute när vädret är fint.
– Och så brukar jag hjälpa min lillebror med sina läxor, och ibland mina föräldrar och kompisar.