Illia kan när som helst bli inkallad till den ukrainska armén. Där hans pappa redan finns, långt fram i fronten.
– Hej mamma! Tack, det är ok med oss. Men det är oroligt, den ryska offensiven närmar sig snabbt. Vi hör explosioner väldigt nära hela tiden nu.
Mannen vars ansikte dyker upp på mobilskärmen ser väldigt trött ut. Men ögonen lyser upp när han ser sin mammas ansikte. Han är förberedd på att också en lokal journalist finns med vid mammans sida i dag.
Han berättar att dagen varit ganska bra, om man nu kan kalla något bra i situationen de befinner sig.
Han ÄR trött, säger han. Trött på att vara rädd och trött på att oroa sig, för pengar, mat, elektricitet, sin familjs säkerhet. För sitt hem och för sitt land. Illia Slabukho arbetar som tandläkare. Men med ett krig som pågått i över tre år nu är det inte många som har råd att gå till tandläkaren längre.
– Det är jättesvårt att ta det lugnt när man hör sirener mest hela tiden. Jag är väldigt orolig för min familj när jag är på jobbet och vi inte är tillsammans. Äldsta dottern går på dagis och de måste springa till skyddsrum nästan varje dag.
– Men, jag försöker vara positiv och tänker att det måste bli fred snart.
Vill ni komma till Sverige? frågar jag och klämmer in mig i synhåll för mobilkameran.
– Ja, säger Illia. Jag hoppas vi kan få återförenas, och stanna, med familjen i Eskilstuna en dag. Vi känner er support från Sverige och Europa och är väldigt tacksamma för den.
Är du rädd för att behöva gå ut i krig?
– Ja. Jag är rädd varje dag för att inkallelseordern ska komma. Rädd för att behöva lämna min fru och barnen.
Han böjer sig ur bild, och när han är tillbaka har han sin lilla dotter Adelina i knät. Farmor vinkar och ler, samtidigt som hon kämpar med att trycka tillbaka tårarna.
De försöker ses och prata en stund varje dag. Men ibland går det inte, Ukraina har inte alltid fungerande internet och el.
Ibland finns inget internet, ibland ingen el, men Larysa Slabukho, 51, försöker hålla kontakten med sin äldste son och hans familj varje dag. Hon bor sedan våren 2022 i Eskilstuna, har efter praktikplats fått en fast tjänst på redovisnings- och revisionsbyrån Rådek, och har funnit en fungerande vardag.
Vad som sker efter kriget vet ingen, hon lever här och nu, dag för dag. Kan inte planera sitt liv mer än så. När kriget kom och de flydde sin hemstad nära ryska gränsen fortsatte hon så småningom ensam till Sverige och sin syster, som sedan många år bor i Eskilstuna med sin familj. Sönerna, som övertalade henne att åka, blev kvar.
Sedan dess har båda killarna klarat att ta examen från sina universitetsutbildningar, hunnit gifta sig och bli fäder. Illia är 28 år i dag, Danyl 25.
Yngsta brodern och hans fru lyckades komma hit 2023 och förra året föddes deras son här i Eskilstuna. Danyl har problem med synen och tilläts emigrera. Men hans storebror får inte lämna landet. Alla män fyllda 25 måste vara beredda på att bli inkallade.
– Det var med blandade känslor Danyl lämnade sin bror, han ville stanna med honom. Samtidigt måste människor leva vidare, inte bara sitta och vänta på något. Kriget skulle vara i tre dagar, sen tre månader. Nu är det över tre år.
"Jag är så glad och stolt att Illia klarat av att studera färdigt, att han hittat kärleken och kunnat bilda familj mitt under kriget", säger Larysa Slabukho.
Oron är tärande, när som helst kommer beskedet Larysa och hela familjen fruktar; inkallelseordern till den ukrainska armén.
– Eller så kommer explosionerna för nära deras hus en dag. I söndags skrev han att det smällde väldigt nära. De var rädda. Jag bad honom skriva igen om och när det blev lugnare, så jag skulle kunna sova.
Larisa vänder bort blicken och blir tyst för en stund. Hon samlar sig lite.
– Att han nu har en fru, en biologisk och en bonusdotter, gör det ändå lite lättare för mig. Han är inte ensam, vilket blir väldigt svårt psykiskt i ett krig. Även om jag skulle önska att min svärdotter tog barnen med sig och kom hit så är jag glad att de är tillsammans.
Förra sommaren lyckades hon åka och hälsa på dem. Trots den ständiga beskjutningen, de dagliga sirenerna och explosionerna, de höga priserna på allt från el och bostadshyror till mat, var det värdefulla dagar för familjen.
– På grund av kriget var det förstås svårt att vara helt lycklig.
Den 24 februari 2022 är ett datum hon aldrig kommer att glömma. Larisa och hennes två söner bodde i storstaden Charkiv i nordöstra Ukraina när kriget startade. Hon jobbade som chefsekonom, Illia och Danyl – som i dag är programmerare – pluggade.
De vaknade 05 på morgonen av bomberna.
– Vi stod på balkongen och såg och hörde chockade hur nära explosionerna kom. Vi visste inte vad det var som hände och varför. Något brann inte alls långt från oss, och vi såg hur många redan var på väg ut ur stan.
Vad skulle de göra? Familjen ägde ingen bil, och alla tåg som lämnade staden var överfulla. Hon minns känslan av hur alla planer och livsmål bara raderades ut. Aldrig hade de trott att Ryssland skulle anfalla...
Storstaden Charkiv i Ukraina efter de ryska bombningarna i slutet av mars. Natten mellan 3 och 4 april skedde ännu en bombräd. "Charkiv var en jättevacker stad, med ett helt nyöppnat zoo och många fina parker. Invånarna går ut varje dag, städar upp gatorna, planterar blommor och håller så fint de kan nu", berättar Larysa.
I tre dagar stannade de i Charkiv, sprang tillsammans med mängder av andra människor, med barn och djur, ner till närmaste tunnelbanestation när larmen tjöt.
När sen en av Danyls vänner bestämde sig för att lämna stan och hade tre platser lediga i bilen tog Larysa och sönerna ett snabbt beslut. På 40 minuter hade de packat det nödvändigaste och lämnade sitt hem.
– Vi enades om att köra ut ur Ukraina tills vi fick ett bättre grepp om krigssituationen. Alla beslut vi tog var spontana. Blev det bra eller inte? Det hann vi inte reflektera över. Och min syster i Sverige fick jag inte kontakt med.
Men, på vägen fick de höra om den nya lagen som antagits från krigets första dag: Ingen ukrainsk man som fyllt 18 år fick lämna landet.
En annan av sönernas vänner ringde och erbjöd dem att komma och bo med hans familj i staden Kremenchug, centralt i Ukraina, lite säkrare. De körde dit och fann ett hus om tre rum och kök, där nio personer redan bodde.
Några i bilen ville fortsätta ut ur landet. Larysas söner övertalade henne att följa med.
– Det var väldigt viktigt för dem att jag satte mig i säkerhet. Väldigt motvilligt gick jag med på att lämna dem där. Tillsammans skulle vi hitta ett sätt att återförenas på en säker plats. Med tårar rinnande bad jag till Gud att han skulle rädda livet på mina barn, och så lämnade jag dem, vår älskade katt och nästan alla mina pengar kvar där och åkte vidare.
Illia Slabukho tillsammans med sin fru Anastasia och deras två döttrar. Farmor Larysa är tacksam för alla bilder hon får från Ukraina.
Hon bodde i ett flyktingläger i Moldavien i en vecka innan hon äntligen fick ett samtal från systern, som varit på utlandssemester under krigsutbrottet och inte varit nåbar. Systern köpte en flygbiljett till Sverige åt Larysa.
Hon lärde sig svenska på egen hand, med hjälp av internet till en början, innan SFI erbjöds ukrainare. Efter ett halvår välkomnades hon till skolan, kom i kontakt med projektet Care for Ucraine på Nyföretagarcentrum och fick så småningom ett jobb. Nu skickar hon så mycket pengar hon kan till sonen och vänner som blivit kvar i Ukraina. Och till kyrkan i sin ursprungliga hemstad Cherson.
Flera av hennes närmaste vänner är döda. Andra lever utomlands, utan någon bostad kvar att eventuellt kunna återvända till.
– Bästa vännen Irina från Cherson dödades av en raket på en busshållplats. En annan vän ringde mig i vintras, när hennes lägenhet förstördes under ett anfall. Nu bor hon och hennes barn hos mig. Jag är så tacksam för all hjälp vi ukrainare får här i Eskilstuna av Röda Korset, Pingstkyrkan, Elimkyrkan och andra organisationer. Och jag har underbara kollegor.
– Jag vill passa på att tacka alla svenskar å ukrainarnas vägnar, som tagit emot oss i sitt vackra land, som hjälper oss och visar vänlighet och omsorg. Jag skulle vilja stanna. Här är jag lugn och glad.
Larysa hoppas få stanna i Eskilstuna. "Man kan inte bara gråta, då överlever man inte. Vi måste tro på framtiden, och jag hoppas att min finns här, tillsammans med mina barn och barnbarn."
Larysa skakar sen bekymrat på huvudet. Hon fäster blicken på mobiltelefonen hon fortfarande har i handen efter samtalet med Illia.
– Siffrorna på nyheterna är inte på riktigt. Det är många, många fler ukrainska soldater som dödats än vad som sägs officiellt. Så många civila, så många barn.
Hon håller kontakt med sin exman, pojkarnas pappa, som nu står längst fram vid fronten. Han brukade vara en glad och positiv person.
– Hans personlighet är helt förändrad. Ofta är han helt utmattad både fysiskt och psykiskt, och orkar inte ens kommunicera. Många har dött framför hans ögon. Alla städer i östra Ukraina är förstörda.
– Det var en sån chock när Trump sa att det var Ukraina som startat kriget. Varför gjorde han det? Vi väntade på att han skulle göra som han sagt; få slut på kriget inom 24 timmar. Men det hände inte. Nu tar Trump och Putin beslut tillsammans.
Larysa Slabukho säger att hon inte ens kan föreställa sig vad som skulle hända om politikerna inte kan enas om fred och Ukraina inte får ta emot fler vapen.
– Måtte politikerna hitta rätt lösning för att få slut på kriget. Nu.