Ingela Anderbergs man, som gick bort våren 2014, verkade under många år som kyrkoherde i Eskilstuna Kloster församling. PG Anderberg gjorde sig känd som en jordnära präst som satte församlingsarbetet först och gärna provade nya grepp. Inte nog med att han introducerade den levande julkrubban - åsna, oxe och två tackor med lamm stallades upp i Kloster kyrkas vapenhus under julen - han bidrog också till att församlingshemmets källarplan försågs med en rejält tilltagen modelljärnväg och ett samkvämsrum av pubtyp.
-PG dekorerade kyrkan med små julgranar och höll i en av de första taizemässorna här i stan, minns Ingela Anderberg.
En annan idé som hos grodde i PG Anderbergs huvud var att hitta ett konkret projekt för Kloster att jobba med. Helst en församling i något utvecklingsland som kyrkan kunde samarbeta med. När prästen José Falogme från Filippinernas oberoende kyrka, IFI, kom till Eskilstuna för att besöka sin kollega och landsman Allan Forcado föll allting på plats. Falogme undrade om Kloster kunde tänka sig att stödja kyrkans skolverksamhet i Odiongan på den filippinska ön Tablas.
– PG blev eld och lågor och lyckades få med sig Klosters församling, minns Ingela Anderberg.
Kyrkans förskola hade just raserats av en tsunami och pengar behövdes till återuppbyggnaden. Nu såg PG Anderberg till att mobilisera alla goda krafter i Kloster för Odiongans sak. Syföreningsauktioner anordnades, insamlingar drogs igång och om söndagarna gick kollektpengarna till vänförsamlingen i Asien. 2005 kunde en helt ny skola invigas. Numera har skolan runt 600 elever och omfattar utbildning till och med gymnasienivå.
I anslutning till skolan driver kyrkans medlemmar också ett kooperativ som stöttar öns fiskare och bönder med låneverksamhet, håller apotek, organiserar katastrofhjälp och tillhandahåller viss vård.
PG Anderberg fick själv aldrig tillfälle att besöka Odiagan. När det blev aktuellt var han redan för sjuk för att orka med den långa flygresan.
– När han gick bort hörde kyrkan av sig till mig och frågade om de fick göra en byst av PG. Han var inte alls av den sort som skulle vilja bli staty. Men jag tänkte att "en byst kan väl vara OK", säger Ingela Anderberg och blir tårögd när hon tänker på sin snälle man som hon träffade på det kristna studenthemmet i Lund, "mina föräldrar tyckte det verkade tryggt och bra, de skulle bara ha vetat", var gift med i 48 år och själv vårdade i hemmet under hans sista tid.
I somras var det dags för invigning och Ingela Anderberg bjöds in som hedersgäst. Tillsammans med Allan Forcado och hans familj reste hon till Tablas.
– Väl framme vid skolan kantades vägen av elever som höll upp skyltar med texten "Welcome Mrs Anderberg". Det var sång, dans och musik i skolans samlingssal och jag fick klippa band under högtidliga former.
Ingela Anderberg hade också förberett ett tal, men hennes plats på talarlistan glömdes bort i den allmänna invigningsyran - och så plötsligt var tillställningen över och deltagarna började skingras.
– När jag sa att jag också gärna ville säga några ord så beordrade rektorn, via högtalarsystemet, alla att komma tillbaka - och så strömmade folk in igen för att lyssna på mig och min hälsning från biskopen i Strängnäs. Jag berättade lite om PG, vad som drev honom och hur han alltid brukade sjunga "Jesus kärlek är så underbar". Så sedan sjöng vi den tillsammans. Efteråt gick jag och Allan runt i lektionssalarna och alla småbarnen ville bli välsignade av "Mrs Anderberg". Det var väldigt rörande alltihopa, säger Ingela som också passade på att lära ut några av sina bästa lärarknep.
– Jag försökte förmedla hur man med hjälp av studieteknik kan vara både smart och lat samtidig - lära sig mycket utan att arbeta ihjäl sig.
Klockan sex söndag morgon var det dags för gudstjänst.
– Trots den tidiga timmen var det fullt med folk under kyrktaket av korrugerad plåt. Högmässan var ungefär likadan som vår, förutom att orgelmusiken fattades. Däremot användes mycket rökelse och som avslutning sjöngs nationalsången. Predikan förstod jag inte mycket av, men Allan hjälpte mig att översätta en del.
Veckan efter invigningen fanns ett särskilt program upplagt för att Ingela Anderberg skulle få se så mycket om möjligt av kyrkans verksamhet och av ön Tablas.
– Det var oerhört intressant: Risfälten som fortfarande plöjdes med vattenbufflar, mangoträden, papayan och kokospalmerna.
Men sedan blev det inte så många fler studiebesök för Ingela Anderbergs del.
– På kvällen satt vi högt uppe på taket till huset vi bodde i. Allt var så fantastiskt vackert och jag bestämde mig för att gå ner och hämta min kamera. Trappan var brant, jag missade två steg, ramlade och bröt höften.
Ja, så brant var trappan att det inte gick att ta ned Ingela Anderberg på bår, istället fick hon bäras på en stol.
– Jag hittade mitt telefonnummer till SOS International och Allan, som tack och lov var med, larmade alla tänkbara instanser.
Resan från Manila till Tablas som hade tagit sju timmar med båt gick betydligt fortare med ambulansflyg.
– Från första stund fick jag en egen sjuksköterska vid min sida. Han följde med mig i planet, såg till att jag blev inskriven på sjukhuset och fanns till hela tiden till hands - han till och med sov intill mig om jag skulle behöva hjälp.
Helst ville Ingela Anderberg åka hem och bli opererad i Eskilstuna, men för att resa måste hon kunna sitta upprätt, passagerare på bår ingår inte i jumbojättarnas service.
– Så det var bara att snällt stanna kvar. Totalt låg jag nästan två veckor på sjukhus i Manila innan jag fick flyga hem. SOS International skickade ner en svensk sjuksköterska som följde mig hela vägen till Mälarsjukhuset. Är det något jag rekommenderar så är det att aldrig, aldrig åka utomlands utan en bra försäkring.
Doktor Azores i Manila lovade Ingela Anderberg att det inte skulle dröja förrän hon kunde dansa igen.
– Men så bra är jag ännu inte i höften. Det kände jag av när jag red första gången efter olyckan.
Trots att hon fyllt 73 är Ingela Anderberg fortfarande en hängiven ryttare.
– Jag var över 50 när jag började rida. Vi umgicks med lantbrukarna som PG lånade djuren till julkrubban av och det var där mitt intresse väcktes. Sedan tyckte PG att jag skulle skaffa en egen. Det var så han var, snäll och uppmuntrande. Så rätt som det var blev jag med häst och så flyttade vi ut från stan för att jag skulle få närmare till stallet.
Från köksfönstret i Jäder kan hon nu se sin pålle Eydis gå och beta med sina hästkompisar i hagen en bit bort.
Svenska kyrkans engagemang i Odionganprojektet avstannade när eldsjälen PG gick bort. Och det bekymrar Ingela Anderberg.
– Vi är några stycken som driver det vidare i föreningsform och jag hoppas verkligen att projektet ska kunna leva vidare. Eleverna är fortfarande fattiga och lärarna måste ju få lön. Skolan är helt beroende av gåvor utifrån. Närmast på dagordningen står att bygga ett bibliotek.