För tre veckor sedan skulle Peter hälsa på sin mor på Mälarsjukhuset. Han hade just parkerat bilen utanför den gamla entrén till BB, öppnat bildörren och hör liksom ett...
– Poff! Jag har ytterst diffusa bilder från det där, men ljudet kommer jag ihåg. Det sa verkligen poff.
Det nästa Peter är medveten om är att han ligger på en sjukhussäng, är sydd med ett antal stygn i pannan och uppe på hjässan samt ser nästan ingenting.
Höger öga var helt igenmurat, och det vänstra medgav bara att han kunde öppna en smal springa. I tre dagar låg Peter helt stilla i sängen, men efter en avslutande skallröntgen fick han åka hem.
– Jag for hem i sjukhuskläderna, mina egna kläder var så genomblodade att det bara var att slänga alltsammans.
Vad som uppträder i efterhand är en riktigt svår huvudvärk.
– Det liksom pulserar och känns som ett stålband som liksom trycker... så här.
Peter sveper med händerna från pannan och utåt sidorna.
Spejar hela tiden
Men det värsta är den stress som hela olyckan framkallat.
– Jag har precis tordats mig ut nu, och jag går hela tiden och spejar upp mot takkanterna. Jag vet ju att isen nästan smält bort nu, men jag kan inte låta bli att kolla dit upp i alla fall.
– Posttraumatisk stress heter det väl. Jag får gå till en kurator och prata om saken.
En del av den rasande is- och snömassan landade rakt på biltaket på Peters bil och tryckte in det så pass att försäkrings-bolaget gjorde bedömningen att det inte lönar sig att försöka reparera skadorna.
Vad Peter gärna förmedlar är, förutom en varning till alla andra som är ute och rör sig, att se upp och inte uppehålla sig ens för ett litet ögonblick rakt under stora istappar. Han understyrker dessutom vikten av att fastighetsägare i god tid avlägsna alla sådana faror.
– Det hela är självklart polisanmält och rubriceringen lyder vållande till kroppsskada.
– Men framför allt ryser jag när jag tänker på att isblocket kunde ha tagit bara en liten bit högre upp på hjässan. I stället för att som nu toucha pannan, där benet är så mycket hårdare.
Tar på sig ansvaret
I en kommentar från säkerhetschefen Lars-Gunnar Svensson på Mälarsjukhuset avgörs ansvarsfrågan omgående: Det är Mälarsjukhusets.
– Det är vi som orsakat olyckan, men nu måste en utredning slå fast om det är uppsåtligen eller genom slarv. Och det är inte mitt ansvarsområde.
– Jag skickade in skadeanmälan till vårt försäkringsbolag samma dag som olyckan inträffade av det skälet att vi måste få rull på detta.
– Självklart ska Peter ha ersättning för sveda och värk, men vi måste också vara beredda att ersätta honom för alla eventuella bestående men. Och dessa kan bara bedömas längre fram.
Torsten Braf
torsten.braf@ekuriren.se