Ända in i det sista levde hoppet bland de mellan 1 500 och 2 000 fans en som hade samlats på Fristadstorget för att delta i den planerade marschen till Lokomotivet och en förhandslyssning på Kents nya album. Alldeles säkert skulle väl bandet dyka upp? Som en överraskning.
Redan vid 17-tiden på eftermiddagen började folk fylkas i centrum. Intresset för förhandslyssningen och paraden var stort, inte bara hos fansen utan hos en rad olika medier.
Rent objektivt kan det tyckas märkligt. Att flera tusen personer ska samlas för att gå genom stan och sedan lyssna på uppspelningen av elva låtar. Men då glömmer man att det hela handlar om Kent. Bandet som räknas som Sveriges största rockband. Och som har Sveriges mest dedikerade fans.
Vid 17.30 uppmanas folk att börja köa för biljetter, och snart ringlar sig en kö ända från dammarna upp till entrén till kommunhuset.
Blandningen av folk är stor. Människor i alla åldrar och med olika stilar väntar tålmodigt på chansen att få vara först med att få höra det som ska bli Kents sista studioalbum. Folkmassan präglas av kluvna känslor av förväntan, glädje, sorg och allvar. Albumsläppet är ju den definitiva starten på Kents avsked, samtidigt som det är ett efterlängtat tillskott i låtkatalogen. Så börjar biljetterna delas ut. En och en. Det tar tid. Vartefter folk får sina biljetter radar de i stället upp sig vid landmärket Pin point för att gå i kortegen. Allt går tyst och lugnt till trots att ingen egentligen vet så mycket om vad som ska hända.
Längts fram står ett gäng unga kvinnor som är tillresta från Stockholm. De är riktiga hardcore-fans, som planerar att gå på alla 28 konserter i avskedsturnén. Nu hoppas de att de ska få uppleva en parad i stil med den avskedsvideo som Kent la ut i sociala medier tidigare i vår.
Och se! Och hör! En ensam virveltrumma hörs där kommer hon. Dödskalleflickan från videon (hon heter Lina Anderberg) tar täten och plötsligt är tåget i rörelse.
Det är en otroligt mäktig syn när kortegen ringlar sig minst en halv kilometer ses på båda sidorna om Eskilstunaån. Längs vägen ansluter människor, medan andra bara tittar eller filmar spektaklet med mobiler.
Så är vi framme vid Lokomotivet när någon strött kronblad från röda rosor utanför entrén. Tusen personer släpps in i god ordning i konserthallen, vars väggar är prydda av maffiga blomsteruppsättningar av röda rosor. På scenen växer en hel rosenrabatt, och på en duk är skivomslaget projicerat.
Det flimrar till på duken och så dyker Kent upp på skärmen. I en inspelning gjord samma dag hälsar bandet på Eskilstuna, och hoppas att publiken ska gilla skivan. De är ju i studion, så de kan inte vara på plats, säger Jocke Berg, och så ger Kent publiken ett litet smakprov på hur det låter när de jobbar. Efter någon minut är rullar skivan i gång. Första låten är den mäktiga "Andromeda" som har ett coolt inslag av barnkör.
Folk lyssnar uppmärksamt och andäktigt. En och annan i publiken faller i gråt. Stämningen är starkt laddad, och nästan inga andra än fotografer och ansvariga för eventet rör sig ur fläcken under uppspelningen.
Efteråt är de flesta överens. Kent har gjort sitt bästa album på länge. Ett av de bästa helt enkelt.
Utanför Lokomotivet står alla som inte fick plats i första omgången och väntar den småkyliga försommarkvällen. Tyst, målmedvetet och troget, bland rosenblad och fimpar.
Det låter som något som Jocke Berg skulle kunna ha skrivit. Men är en manifestation av Eskilstunas kärlek till Kent.
Så var fansens kväll: ta del av hela vår bildspäckade liverapportering i efterhand, från samlingen på Fristadstorget till tårarna i Lokomotivet.