Vi har berättat om Kristin Nordström tidigare. För fem år sedan fick hon diagnosen skelettcancer efter en mycket besvärlig tid, när ett halvt ben fick lov att amputeras och sjukdomen också satte sig på synnerven. Hon är i det närmaste blind sedan hösten 2008.
Men Kristin är inte en tjej som låter sig nedslås speciellt lätt. För ett år sedan tog hon studenten, med målet att fortsätta direkt på högskolans socionomutbildning. Genom Barncancerfonden fungerar hon som en uppskattad stödperson för andra unga som drabbas av cancer, och eftersom hon älskar att sjunga har hon jobbat extra som sångerska och servitris på Svartklubben i Stockholm, den mörklagda restaurangen för alla sinnen förutom synen.
När vi nu träffar henne igen är det dock värre ställt. Kristin är sedan december sjukskriven för utmattningssyndrom. Och den huvudsakliga orsaken till det är stress och oro över situationen hon anser att Eskilstuna kommun försatt henne i. Att hon skaffat egen lägenhet i Nyfors har inte inneburit den känsla av frihet hon längtat efter.
– Jag har alltid varit mycket bestämd i min planering. När jag tagit studenten skulle jag flytta hemifrån. Att ha sitt eget boende gör att du utvecklas som människa. Men jag får inte ledsagning längre och kommer inte ut.
– På egen hand klarar jag mig bara ner till porten på sin höjd, jag är fast här tills dess att mamma och pappa, min syster eller en kompis har tid att komma hit och följa med mig, säger hon.
Kristin Nordström tillhörde fram till årsskiftet kommunens barn- och utbildningsförvaltning och fick ledsagning ett antal timmar i veckan. Sen skulle hon fylla 20 och flyttades automatiskt över till vuxenförvaltningen. Då behövdes en ny ansökning, med nya intyg och en ny prövning. Allt detta pågick under hösten, samtidigt som hon fick sin lägenhet, hade kommit in på högskolan och hunnit börja med studierna.
– Jag var alldeles för trött och stressad över situationen och all anspänning, och fick lov att hoppa av skolan. Egentligen har väl stressnivån i kroppen byggts på under flera år. Nu blev det till slut för mycket.
I december kom beskedet att hon fick avslag på sin ansökan om ledsagning.
Beslutet kom för sent för att jag skulle hinna överklaga, enligt kommunens egna regler. – – Vart tog medmänskligheten vägen?
Kristin har fått det förklarat för sig så, att ska hon få kommunal hjälp att röra sig utomhus måste hon också tacka ja till assistans inne. Ingen annan sörmländsk kommun tolkar lagen på detta vis, hävdar Kristin.
– Jag vill inte ha någon hjälp inomhus. Jag är stolt över att kunna vara självständig och inte vara beroende av någon annan mer än i vissa situationer. Jag vill klara mig själv, kan klä på mig, sköta hemmet och laga min mat, och vill inte ha en främmande människa i mitt hem. Och hemma brukar man väl kunna hitta själv?
Det är främst att gå och handla Kristin behöver hjälp med. Och att ta sig till och från jobb och uppdrag.
– I dag går hela lönen och lite till åt till tåg-, färdtjänst- och taxiresor. Med en ledsagare kunde jag åka tunnelbana till restaurangen i Stockholm. Och när jag jobbar som stöd för unga cancersjuka släpper färdtjänsten av mig vid sjukhusentrén. Jag har sen ingen chans att hitta rätt utan hjälp.
– Det känns som att jag straffas för att jag vill ha ett så självständigt och aktivt liv som möjligt. Jag har så mycket mer jag vill göra, men just nu har jag varken energi eller möjlighet.
Kristin klappar sina kärleksfulla små sambos, katterna Tarzan och Tuffz, som under hela intervjun pockat på uppmärksamhet.
– Det är först nu jag börjat acceptera min synskada, och jag ska väl skaffa såväl käpp som ledarhund så småningom. Men det är fortfarande jag som måste hitta vart jag ska, och träna kan jag bara göra med ledsagning.