– Vi har fått papper på att vi inte får bo ihop. Men vi får hälsa på varann. När jag fick brevet så fick jag en klump i bröstet. Det känns så orättvist, säger Arne.
Arne och Gunnel Kojefors gifte sig i Roslags-Kulla kyrka som ligger mellan Åkersberga och Norrtälje den 4 januari 1947. Det är ganska precis 63 år sedan.
Klarar sig inte längre
De har levt ett lyckligt och strävsamt liv tillsammans, fått två barn och fina barnbarn och aldrig haft några större problem.
– Allt har gått som på räls, säger Arne och ler.
– Visst är han fin? säger Gunnel om Arne.
Nu sitter de tätt ihop i en soffa i ett ganska kalt sjukrum på Trumslagargården, håller varandras händer och berättar.
– För ett och ett halvt år sedan blev vi erbjudna en plats på Strigeln. Men vi var pigga som sjutton, har en toppenlägenhet och trivdes så bra och jag bad att vi skulle få stå i kö ett år till, berättar Arne.
Men plötsligt hände det som inte fick hända.
– Nunne, ja jag kallar Gunnel så, blev dålig, berättar Arne.
När Nunne föll ihop i köket för ett par veckor sedan så var det fjärde gången. Och både Arne och barnen insåg att hon inte klarade sig hemma och att Arne inte kunde klara att sköta henne själv hemma om något liknande skulle hända igen.
– Jag blev livrädd när Nunne kollapsade vid diskbänken. Jag blev chockad, helt skakis. Det var en hemsk känsla, minns Arne.
Därefter började jakten på ett boende där både Gunnel och Arne skulle kunna bo. Men det visade sig inte vara så enkelt.
Får hälsa på varandra
Arne berättar om brevet där det stod att de inte kan få ett gemensamt boende men erbjuds möjligheter att hälsa på varandra. Efter 63 års äktenskap.
– Det är horribelt. Det är att misshandla gamla människor på ett skamligt sätt, säger Arne.
– Politiker måste väl också ha en far och mor som är gamla. Sätter de dem också på varsitt ställe men ger dem tillstånd att hälsa på varann?!
Arne och Gunnel hoppas nu att kommunens politiker och tjänstemän tänker om. Att skilja gamla åt på ålderns höst kan aldrig vara rätt.
Drömmen för dem vore ett telefonsamtal som berättar att de fått plats på Marielund, Nålmakaren eller Strigeln. Där de får bo tillsammans.
– Där man har sakkunskap och kunnigt folk runt sig. Det skulle vara en kolossal trygghet. Då skulle vi leva upp.
– Varje gång jag ska gå från Gunnel nu och vi tar avsked gråter hon. Det svider så i mitt hjärta, säger Arne.