Gully Eriksson är glad och tacksam. Över det allra mesta.
– Jag har inte ont någonstans. Och jag kommer ihåg, tack och lov.
Ja, minnet är det inte på något vis fel på. Hon berättar om sin uppväxt i Söderlänna, mellan Strängnäs och Malm- köping, och konstaterar att hon hade en bra barndom.
– Pappa dog när jag var tre år gammal, men så småningom kom en ny pappa, som var snäll och hjälpsam mot oss.
Familjen flyttade så småningom till ett ställe utanför Malmköping, där Gully gick i skolan och konfirmerades.
Så, blott 18 år gammal, mötte hon kärleken i livet i form av Evert Eriksson med det tjusiga personnumret 101010. Och tillsammans satte de bo i Hälleforsnäs, gifte sig och fick tre barn.
Den 50-åriga bröllopsdagen firades med familjen hos Carl Jan Granqvist i Grythyttan.
– Då bjöd vi barn och barnbarn på en riktig guldmiddag.
Till Eskilstuna kom de som pensionärer 1992. I den köpta lägenheten bodde Gully kvar ända fram till januari i år. Och för 16 år sedan lämnade Evert hennes sida.
– Det är tråkigt att ha blivit lämnad ensam. Vi hade det väldigt bra tillsammans, ägnade mycket tid till friluftsliv, promenerade i skog och mark och reste också en hel del. Bland annat besökte vi Algeriet, Rhodos, Kanarieöarna och Mainau, som vi tyckte mycket om.
Åt frågan om vilka egna intressen Gully haft i livet skrattar hon lite.
– Du vet, att gifta sig vid 19 års ålder och få barn med detsamma, det gav inte utrymme till så mycket egentid. Men jag tyckte det var väldigt roligt att jobba i affär, jag arbetade på Konsum i Hälleforsnäs i många år. Och jag sydde lampskärmar som bisyssla. Framför allt har jag alltid tyckt om att arbeta.
– Och att städa och hålla rent. Det har du alltid varit en rackare på, fyller svärsonen Arne i.
På Lagersbergsgården har hon bott i bara en dryg månad, och hon stormtrivs. Här är personalen underbar, och Arne och dottern Siv finns nära. De ställer upp och hjälper Gully så fort det behövs.
Vad är då receptet för ett långt, friskt och lyckligt liv?
– Jag tror att man bara ska vara nöjd. Göra det man tycker är roligt och aldrig backa för jobb. Sen måste man ju ha lite tur också. Jag är så glad att benen och hjärnan fungerat och fått vara friska. Det värsta är att jag hör så dåligt, och att synen försämrats. Men det är ju som det är. Min önskan är att få fortsätta vara frisk och inte behöva avsluta mitt liv med mycket värk. Jag hoppas också få gå före mina barn.
I dag samlas hela familjen på Lagersbergsgården för ett hejdundrande kalas.