Han tänker på kamraten, "det närmsta en bror jag någonsin haft" som fortfarande sitter fängslad i Iran, dömd till 19 års fängelse för sina protester mot regimen.
– Jag vet att han är stark. Men han är 34 nu och 19 år, det är hela hans liv. Jag blev chockad när jag själv dömdes till sju års fängelse, men 19 år? Det är väldigt svårt att tänka på det. Men jag måste fortsätta hoppas, det finns ingen annan väg.
När Ali Kalaei fick sin sjuåriga dom 2011 hade han redan arresterats ett flertal gånger för sitt engagemang för mänskliga rättigheter.
Med hjälp av en vän som är advokat kom han ut och fick verka i fred ett tag, innan det var dags igen.
– 2009 satt jag häktad i 57 dagar efter att ha deltagit i det studentfirande som blivit till en symbol för protesterna mot regimen. Jag anklagades för att ha organiserat möten och skrivit negativt om regimen i min blogg. Först sedan min pappa betalat borgen kom jag ut.
Väl fri igen fortsatte Ali Kalaei oförtrutet att arbeta för Human Rights Reporters Committee.
Vad tyckte dina föräldrar?
– De var förstås oroliga, men de visste att jag var tvungen. Det är ju de som gett mig de värderingar jag har.
Ali Kalaei säger att hans far mycket väl kunde ha blivit en högt uppsatt regeringstjänsteman om han inte envisats med att stå fast vid sin grundsyn.
– I stället har han arbetat i mer än 30 år som lärare. Och min mor är barnmorska och har alltid inpräntat vikten av att respektera andra människors rättigheter.
Själv pluggade han till dataingenjör innan aktivismen tog över.
2011 hade regimen återigen tröttnat på Ali Kalaei. Och den här gången tog de i med hårdhandskarna, han dömdes till sju års fängelse.
– Men mellan domen och den dag jag skulle i fängelse var det 20 dagar. Då bestämde jag mig för att fly.
Malaysia blev första anhalten och redan där ansökte han om en fristad via ICORN. Men det dröjde innan han blev antagen och under en period försökte han få asyl i Turkiet innan han fick veta att han fått ett stipendium till Eskilstuna.
Här fortsätter han sitt arbete för mänskliga rättigheter i Iran via sin blogg och genom att skriva i regimkritiska tidningar.
Vad visste du om Eskilstuna innan du kom hit i februari?
– Ingenting alls. Sverige kände jag till. Olof Palme och den socialdemokratiska traditionen. Men Eskilstuna var okänt.
Och hur är det nu?
– Jag har det bra, men utan engelskan vore det besvärligt. Det tar väldigt lång tid att lära sig svenska och det är svårt att komma in i samhället utan språket. Men jag har ett enormt fint stöd av min koordinator Carina på kommunen och av politikern Mona Kaanan. Och så är jag aktiv i Tillsammans för Eskilstuna.
– Men jag önskar att kommunen utnyttjade mig mer. Jag skulle kunna undervisa i persiska, eller kanske i något annat. Eskilstunas skattebetalare ställer upp för mig och det vill jag återgälda så mycket jag kan.