Ett tiotal man från räddningstjänsten passade på att öva sig i olika former av släckningsarbete innan man lät byggnaderna försvinna helt i lågorna.
– Vi fick en fin chans att prova all vår utrustning, och ett par nya killar i kåren fick en bra möjlighet att öva rökdykeri. Allt har fungerat perfekt, förklarade övningsledare Karl-Arne Larsson från deltidsbrandkåren i Västermo, medan byggnaderna brann ned till grunden.
– Jag vaknade fem i morse och tänkte att nej, det här blir ingenting av med.
Karl-Arne Larsson, platschef på deltidsräddningstjänsten i Västermo, såg hur det snöade och stormade utanför. Men snön gav sig och vinden visade sig blåsa åt ett mycket fördelaktigt håll, så han kunde ikläda sig rollen som övningsledare och ta sig till gamla Öjavallen som planerat.
Uppdraget: att under ordnade former bränna ned det gamla klubbhuset som för länge sedan tjänat ut sitt syfte, och att under tiden passa på att öva upp kåren i skilda släckningsmetoder.
Karl-Arne Larsson förklarar att övningen inte för med sig några som helst säkerhetsrisker. Röken blåser mot icke bebott område och inte ens ut över länsväg 230. Det är bara de tillströmmade åskådarna som får värja sig mot den tilltagande tjocka brandröken.
– Det här är ett utmärkt tillfälle för oss att öva oss i olika former av släckningsarbete och prova alla sorters utrustning. Vi har bland annat använt oss av en släckgranat, som kan användas till en fullt utvecklad rumsbrand. Den fungerade perfekt. Och de nya killarna i kåren har kunnat vara med och lära sig rökdykning.
Maria Dahlin är ordförande i Stora Sundby GoIF. Hon drar en lättnadens suck medan hon betraktar hur lågorna slukar byggnaden.
– Äntligen får vi den här gamla surdegen ur världen. Vi har en ny modern idrottsplats inne i Alberga sedan många år och Öjavallen har inte använts på länge, mer än som förvarningsplats för skoter och spårmaskin. Nu ska marken lämnas tillbaka till Salsta gård, och i klubben söker vi pengar till nytt elljus runt motionsspåret här.
Och så lägger hon till:
– Att driva idrottsanläggning på landet är inte enkelt. Vi lever en fattig tillvaro, men fortsätter kämpa för att ha råd att behålla vår livfulla barn- och ungdomsverksamhet. Det är viktigt att även de som växer upp utanför stan har meningsfulla aktiviteter att ägna sig åt. I dag har vi mellan 400 och 500 medlemmar.
Eric Andersson är ordförande i Öja-Västermo hembygdsförening. Han förevigar klubbstugans öde för en kommande skrift.
– Det var något riktigt stort i bygden när gamle baronen Klingspor såg till att idrottsplatsen, en fotbollsplan med löparbanor runt, byggdes för traktens unga 1945. Han ville kalla anläggningen Stora Sundbyvallen, men det fick han aldrig igenom.
Vid vår sida står plötsligt någon som mycket väl minns invigningsdagen. Arne Axelsson var i många år klubbens allra bästa terränglöpare.
– Jag var ju tvungen att ta mig hit och se när det sista av Öjavallen försvinner. Jag var 15 år vid invigningen, vi hade kretsmästerskap och jag vann alla grenar jag ställde upp i. Nog känns det lite konstigt att allt är borta nu, säger han och blickar ut över fältet, som naturen format om till betesmark för länge sedan.