Det fanns alltid något hårt i pappans blick och Anna visste aldrig om han skulle vara på bra eller dåligt humör. Helt plötsligt kunde han bli arg.
– Jag kunde tänka "hur kommer pappa att vara när jag kommer hem?". Var pappa glad var hela familjen glad och tvärtom.
Anna, som i dag går på högstadiet, var bara nio när hon började förstå att det var något med hennes familj som inte stämde.
– Jag har alltid umgåtts mycket med mina vänner och jag upptäckte att min pappa inte alls var som deras föräldrar.
Anna visste inte vad det var som var annorlunda med hennes pappa. Hon började må dåligt och åt som tröst.
En miljon svenskar lever i dag med någon form av beroendeproblem. Ännu fler drabbas.
Medberoende har debatterats flitigt sedan SVT:s serie Djävulsdansen började sändas. I programmet kommer de medberoende till tals, de som har en missbrukande partner eller kanske har växt upp med en missbrukande förälder.
Eskilstunatjejen Anna grät sig igenom hela första avsnittet.
– Det var som att det handlade om mig, säger hon.
En dag för två år sedan hittade ett av Annas yngre syskon en påse med ett vitt pulver hemma i bostaden. När de frågade vad det var bytte pappan samtalsämne.
– Sen sa han att det var knark men att han bara sålde själv.
Först senare kom det fram att han även missbrukade narkotika själv.
Länge dolde pappan sina problem. Men ju djupare han föll desto mer började missbruket märkas i familjen.
– Vi fick inte längre vara i vardagsrummet när pappa hade sina kompisar där. Jag blev tillsagd att ta med mina syskon till rummet längst bort från vardagsrummet.
Annas mamma hade nu flera jobb för att få ekonomin att gå ihop. I efterhand har Anna förstått att hon tog på sig "hjälterollen". Hon tog mycket ansvar hemma och blev en extraförälder för sina yngre syskon.
– Det var bara jag som var där så jag fick hålla allt i schack.
Pappan började också "slarva" och en dag fanns påsen med pulvret där framför barnens ögon.
Till slut lämnade familjen pappan.
– Då grävde han ner sig totalt, säger Anna.
En dag nådde han botten, hamnade på sjukhus och insåg att det var dags att ta tag i problemen.
– Innan han åkte iväg på behandling ville han träffa oss. Men jag ville inte träffa honom.
Men ett möte blev det ändå.
– Det hårda i blicken var borta och han bad om ursäkt. Den ursäkten har jag väntat på i flera år.
– När han kom fram till mig och skulle krama mig så började han gråta. Det var första gången jag såg honom gråta.
Nu har pappan genomgått ett tolvstegsprogram.
– Jag tackar gudarna för att det finns behandlingshem.
Själv har Anna gått ett medberoendeprogram på tre dagar, tillsammans med sin mamma.
– Det var tre dagar fulla med tårar men det var så värt det.
Men Anna behövde också någon utomstående att prata med. Huven blev lösningen.
– Det var skönt att komma hit och prata. Här finns folk som förstår mig. Mamma har sitt. Hon ska inte vara min psykolog.
I dag bor Annas pappa åter med sin familj.
– Han är näst intill den pappa man alltid önskat. Men de sa att det tar 5–10 år att få ett normalt liv. Jag hoppas att det går fortare.
Anna känner att hon har erfarenheter som få av hennes vänner kan relatera till.
– Jag är ung men med en mognad som en vuxen kvinna. Jag blir ibland frustrerad för att mina vänner inte förstår mig.
Men mest av allt vill Anna vara som alla andra, släppa på kontrollen och ta allt som det kommer.
Fotnot: Anna heter egentligen något annat.