Det var en vanlig Torsdag strax efter lunch som Göte Sörenssen, 84, gick till bankomaten hemma i Fröslunda.
Han tog ut två femhundralappar och när han sedan sträckte sig efter kvittot blev han nedslagen bakifrån.
– Jag försökte hålla emot och det slutade med att vi båda hamnade på backen, säger Göte.
De tumlade ner på den hårda asfalten.
När Göte upptäcktes av en förbipasserande stod han och flämtade vid bankomaten. Han kunde knappt andas och det kändes som att luften tagit slut berättar han.
– Jag har kol och det gör att jag lätt tappar andan. Armen blev alldeles blåslagen i fallet och jag skrapade upp ena benet. Det såg kanske värre ut än det var eftersom jag äter blodförtunnande mediciner och lätt får blåmärken. Men det är klart: går jag till bankomaten i dag så kollar jag mig över axeln en extra gång.
Göte är inte ensam om att ha blivit angripen på det sättet. Inom loppet av en vecka överfölls tre pensionärer, på samma plats. Förmodligen av samme 26-årige rånare.
Rånaren var på tillfälligt besök i Fröslunda. Han kommer från en stad i Mellansverige.
Polisen identifierade honom med hjälp av en övervakningsfilm och i pressen döptes mannen snabbt till "Bitrånaren", eftersom han bet rånoffret som kom efter Göte. Han bet henne i handen när hon inte släppte sedelbunten.
För många av dem som bor i Fröslunda, Lagersberg, Nyfors, Årby och Skiftinge har närheten till den ständigt pågående brottsligheten blivit en del av vardagen.
Även grova våldsbrott – som överfallet Göte råkade ut för – betraktas som vardagsbrottslighet.
Enligt Rikskriminalen finns det 55 bostadsområden i Sverige där brottsligheten fått ett så starkt fäste att polisen förlorat kontrollen över utvecklingen. Fyra av dem ligger i Eskilstuna.
Fröslunda där Göte bor är ett exempel. Vi kommer strax att återvända dit.
Först ska vi besöka Skiftinge.
* * *
Det är en vanlig tisdag och vi parkerar bilen i Skiftinge, fotografen och jag. Bara ett stenkast från den plats där en 32-årig gängledare sköts ihjäl för ett år sedan.
Inte långt från mordplatsen står Filip. Han är 20 år gammal och säger att han har haft turen att växa upp i Skiftinge. Han trivs bra här, säger han.
Mordet på gängledaren inträffade förra sommaren. Nu är det höst och det regnar.
Filip går genom den gångtunnel som förbinder Skiftinges båda halvor. Jag frågar om han vet att han just passerade den plats där en 22-årig man knivskars så svårt att han höll på att förblöda i mitten av september.
Ja. Han kan till och med peka ut exakt var det skedde. Men det är inget att oroa sig för, säger Filip:
– Det är ju aldrig oskyldiga som drabbas. De som råkar ut för sånt är kriminella själva, säger han.
När jag frågar hur han kan veta det slår han ut med händerna i en frågande gest.
Är man uppvuxen i Skiftinge känner man sig trygg i kvarteren, förklarar han och pekar på en äldre kvinna som kommer gående genom tunneln med matkassar från affären:
– Jag känner alla här. Ta henne där till exempel. Jag vet inte vad hon heter men hon går här varje dag och jag vet ju att vi är grannar för att jag ser henne så ofta.
Inget att oroa sig för. Han rycker på axlarna igen.
Vad Filip inte berättar är att han själv dömdes för brott mot knivlagen när polisen tog honom senast. Det skedde några dagar innan knivskärningen vid gångtunneln. Han hade rökt hasch tidigare på dagen och hade en alprazolam-tablett i fickan när han avvisiterades.
Filip är väl känd av polisen, trots sin relativt unga ålder.
Ett år tidigare rånade han en pressbyråkiosk, beväpnad med en luftpistol. För det dömdes han till tre månaders fängelse. Året innan rånade han en annan kiosk beväpnad med ett stickvapen.
Han har också dömts för misshandel och våld mot tjänsteman. Men det är inget han vill berätta frivilligt och jag nämner inte att jag känner till hans bakgrund när vi talas vid (Filips namn är fingerat i denna artikel).
– Brottsligheten är inget som oroar mig i alla fall, säger han när vi skiljs åt.
På andra sidan gångtunneln drar Klaus Rarebell, 53, hem sin shoppingvagn från affären. För honom är det glasklart att Skiftinge förslummats kraftigt mot hur det var förr.
– När jag gick till kiosken mötte jag tre ungdomar i 18- till 19-årsåldern. De frågade om jag ville köpa hasch. Man ser mer av det i dag än man gjorde förr. Mycket mera, säger han.
När han säger "förr" menar han 1970-talet. Klaus har själv ett förflutet som missbrukare och det sticker han inte under stol med när någon frågar.
– Jag fastnade -77 och det är ju därför jag tycker det här är så tragiskt. Det är en jävligt lång bana du måste vandra om du vill ta dig ur den där skiten sedan, säger han.
Att ringa polisen när man ser någon sälja hasch på gatan är inte värt besväret, tycker Klaus. Polisen kunde ju inte göra något ens när den där gängledaren blev ihjälskjuten utanför ungdomsgården.
Ungdomsgården ligger bara några minuters promenad från gångtunneln. Den heter Palatzet. Därinne jobbar Pari Walizadeh sedan många år och hon bjuder på kaffe när vi besöker henne.
Pari blir inte förvånad när vi berättar att vi bara vill fråga henne om brottsligheten i Skiftinge. Gängledaren sköts ihjäl precis utanför ungdomsgårdens dörr och ibland kommer det nyfikna för att titta på brottsplatsen.
Men det är många som drar sig för att ringa polisen när något händer i kvarteret, säger hon:
– Om man ringer polisen när det händer något tar det inte lång tid innan pojkarna kommer och vill veta: vem var det som ringde? Men jag är inte rädd av mig. Man kan ju inte bara gå här och klaga.
Pari har bott 25 år i Skiftinge och tycker inte att det är konstigt att brottsligheten hittat in mellan hyreshusen.
– Det är så många av ungdomarna här som går arbetslösa. De har inget att göra. För 25 år sedan upplevde jag att det var ett bra område där svenskar och invandrare bodde blandat. Nu har svenskarna flyttat härifrån och jag har själv tänkt samma tanke. Men vad hjälper det och var ska jag flytta? Till Årby? Det ser ju likadant ut där.
Invandrarna! Det är den vanligaste förklaringen till varför brottsligheten spårat ur i miljonprogramsområdena.
Uppfattningen verkar nästan lika vanlig bland invandrare som hos svenskar. Ingen tycks vilja bo i dessa "invandrarområden" egentligen. Ändå gör folk bevisligen det.
Det är få som pekar ut fattigdomen och arbetslösheten som orsak till stigande brottslighet. På det sättet är Paris svar ovanligt.
Men det är faktiskt den förklaringen Rikskriminalen lutar sig mot i sina rapporter, när man berättar varför polisen förlorat kontrollen över 55 likadana bostadsområden i Sverige. Utanförskapet, säger man, och tycks mena att de nedgångna bostadsområdena skapar brottstillfällen av sig själva.
Miljonprogramsområdena har så många fler saker gemensamt än hög invandring och höga hyreshus. Hög arbetslöshet till exempel. Låg inkomst, låg utbildningsgrad och lågt valdeltagande.
Miljonprogrammen utmärker sig genom att ha mycket av det ingen vill ha, och lite av det alla söker.
Och så finns där många invandrare.
* * *
En annan tisdag. I Fröslunda. Hemma hos Göte står kaffepannan på bordet och vi tittar på övervakningsfilmen där han rånas vid bankomaten.
Man ser tydligt att han tycker det är besvärligt. När kameran visar rånarens ansikte säger Göte:
– Efteråt reagerade jag och tänkte: ' Fan! Han var ju svart'. Det tyckte jag var synd.
Varför tyckte du att det var synd? frågar jag.
– De är ju redan så jävla hatade här i Fröslunda – invandrarna. Särskilt de färgade som bor här. Det klagas på allt: på hur de klär sig, på att de inte jobbar, på... På så vis tycker jag att det hade varit bättre om det varit en vit man som gjort det här, säger Göte.
Han vill inte ge rasisterna vatten på sin kvarn:
– Man kan nästan inte prata med en annan pensionär här ute idag, utan att han börjar ta upp det här med 'invandrarna'.
Göte skakar på huvudet. Jag frågar om han inte är bitter över det inträffade. Han svarar:
– Man vet ju inte varför han gjorde det. Han kanske behövde de där tusen kronorna han tog.
Hade han bara bett om pengarna hade han fått en slant, säger Göte. Kanske inte en tusenlapp. Men något.
Varken fattigdom eller brottslighet är främmande samtalsämnen i Fröslunda. Men rasismen som bubblar upp i brottslighetens spår oroar Göte mer än risken för att stöta på nya rånare.
Han har bott i området sedan 80-talet. Hans sambo Gun har bott här i hela sitt vuxna liv.
Det är ingen tvekan om att kvarteren runt det lilla torget förslummats och blivit fattigare under deras livstid, säger de.Här fanns en fotoaffär, en skivaffär och en krog som hette Lido, minns de. Det fanns en ungdomsgård, en färghandel, en järnhandel och en konsumbutik.
Och så fanns det två polisstationer. Den ena låg i Nyfors och den andra ute i Råbersgtorp, säger Gun. Hon kommer fortfarande ihåg vad konstaplarna på kvarterspolisen i Nyfors hette:
– I dag kan jag inte namnet på en enda polis. Jo, kanske han som var här och förhörde Göte. Nej, jag minns inte ens det. Ser man en polis i dag sitter de ju alltid i en bil, säger hon.
Området började utarmas långt innan invandrarna flyttade in, säger Göte.
Först sålde kommunen ut sina hyresfastigheter i allmännyttan. Sedan tog privata värdar över fastigheterna och underhållet hölls ner för att pressa priserna.
När invandringen ökade återbefolkades de billigaste bostadsområdena fort. Utan att servicen återvände.
– Nu finns ju inte ens skolan kvar hos kommunen, säger Göte.
Skolundervisningen i den röda tegelbyggnaden som dominerar Fröslunda centrum drivs i dag av privata Engelska skolan. På andra sidan vägen ligger bankomaten och torget.
Det var därborta Göte blev rånad. Jag går ditåt.
Den enda kommunala verksamheten som syns i Fröslunda centrum är socialförvaltningen och ett litet café som lånar ut böcker på olika språk.
Längst inne i caféet sitter Abdi Hussein med två andra vänner som också kommit till Sverige från Somalia. Pensionärerna vid borden runt dem pratar oroligt om överfallet på Göte. Någon säger att det är väl ett jävla sätt, att ge sig på gamla människor.
Någon frågar efter kvarterspoliser.
Caféet Mötesplatsen är ett sådant där ställe där kaffet alltid brukar smaka bränt och kosta en spottstyver.
Abdi säger att han trivs bra i Fröslunda när jag sätter mig vid hans bord. Men han blev också orolig när han läste vad som hänt Göte vid Bankomaten, säger han:
– Jag känner mig oftast trygg här även om jag går ut på kvällarna. Man får fel bild av områden som Fröslunda och Skiftinge om man bara lyssnar på det som sägs på nyheterna. Här finns en blandning av människor som är bra. Det bor både somalier och araber här och fortfarande en hel del svenskar.
Vid bordet intill höjer någon rösten. Något är "invandrarnas fel" igen. Oklart vad.