2002 var Leif Svensson för första gången med i Robinson. Alltså 20 år efter att han flyttat från Eskilstuna.
Stalldörren öppnas. Ut kommer Leif Svensson. Jackan är lysande gul. Byxorna mörkblåa. På huvudet sitter en vit hjälm med ett par hörselkåpor på.
Det är här han jobbar nu, på Karlslunds ridanläggning. För 21 år sedan var Leif för första gången med i Robinson. Men det är inte därför vi träffas strax utanför Örebro. Vi har stämt träff för att prata om Robinson-Leifs okända år i Eskilstuna.
Två år bodde han i stan på Heljestrandsgatan. Två år som är fyllda av massor av historier. Alla som jag pratat med, tidigare lagkamrater i Linden och tidigare kollegor till Leif, är överens om en sak: Det finns bara ett exemplar av Leif "Robinson-Leif" Svensson.
Och Leif är säker på en sak: Tiden i Eskilstuna var fantastisk.
Vi kan hoppa rakt in i en historia som jag har fått höra...
– ... Jag vet att vi hade ett träningsläger i Hallstahammar och jag bodde i Fanthyttan, det var mitt föräldrahem. Jag cyklade till Hallstahammar med min väska. Är det någon som har berättat det här?, säger Leif.
Ja. Alla hade kommit dit med sina bilar, parkerat och undrat var den nya killen Leif var. När helgen sedan var över cyklade du hem igen, drygt nio mil enkel resa.
Leif börjar skratta. Det är en återkommande reaktion när han minns tillbaka och när han får höra alla historier.
– Hallstahammar... Lindesberg och sedan en mil till.
Det är en otrolig entré att göra.
– I mitt experiment till att lyckas ingick det här, då gjorde jag två saker samtidigt. Jag var rationell i att ta mig dit samtidigt som jag tränade väldigt mycket. När man tänker på det, det är många som säger: "Skriv en bok, Leif".
Det som lockade honom till Eskilstuna var ishockey. Leif älskade ishockey. Han levde för att försöka bli proffs. Men i det allsvenska topplaget Örebro räckte han inte till. Klubben ville låna ut Leif och bad honom att hitta ett lag där han kunde få speltid. Han sökte en utbildning i Eskilstuna för att ta trafikkort och kom in. Ett samtal senare och kontakten med Linden var inledd.
– Det var en bra lösning för mig.
Vi har slagit oss ner i en byggbarack. Gömt oss från novemberkylan och doften av hästbajs. Leif hänger av sig den lysande jackan på stolen bredvid. Det är här inne han och snickarkollegorna äter lunch. Genom ett litet fönster ser vi det påkostade stallet som han varit med och byggt. Fyra rektangulära träbord är uppdelade till två långbord. Kaffetermosen står i mitten. Kaffefläckarna har torkat fast.
Många minnen har Leif Svensson sparat.
Leif fäller ner glasögonen från pannan och bläddrar i några tidningar som han letat fram hemma. De är från 1991 och 1992. Åren han bodde i Eskilstuna. I början av vårt samtal pratar han i en hastighet som gör det svårt att hänga med i transkriberingen, men det lugnar ner sig efter en stund. Kanske har Leif insett att de 30 minuter han sagt att han har tid med kommer att bli betydligt längre.
Han lutar sig bakåt mot ryggstödet och berättar en historia som bitit sig fast i minnet.
– Det var någon som stal min väska från omklädningsrummet. Jag hade inte flyttat än, kom med min gamla Passat och i väskan hade jag mina bilnycklar. Så jag kom inte in i bilen. Först fick jag bryta mig in, knäcka rattlåset, tjuvkoppla och sedan kunde jag åka hem.
Var det din första tanke? Att tjuvkoppla din egna bil.
– Jag tror jag var på polisstationen först och anmälde. Detaljerna kommer jag inte ihåg exakt.
Hur lärde du dig att tjuvkoppla? Vi pratar ändå tidigt 1990-tal.
– Jag var utbildad bilmekaniker från skolan.
Om vi testar nu på bilen jag åkte hit i, klarar du det då?
– Nej, det hade jag inte. Det går inte.
Det finns väldigt många berättelser om Leif i Eskilstuna. Så många att han själv blir förvånad.
– Det kan inte finnas mer, skrattar Leif när vi pratat om en handfull.
Så här ser han ut i dag. Mannen som slog igenom i Robinson och som tidigare bott i Eskilstuna.
Ingen orkar läsa om alla. Men några måste vi grotta in oss i. Bland annat den gången när Linden spelade på Hovet och på isen låg flera av Leifs framtänder från övre tandraden.
Underläget var stort. Leif hade bestämt sig för att tackla motståndarnas bästa spelare.
– Jag laddade så mycket och han gjorde så här.
Leif skjuter ut stolen. Sitter kvar på rumpan, men ökar avståndet till bordet för att inte slå i pannan. Han fäller överkroppen hastigt fram mot benen.
– Jag tog han som en fällkniv, rakt in i sargkanten och svimmar.
Han pekar i munnen på en, två, tre, totalt fyra tänder som i dag är av plast.
– Roten och allting försvann.
Dessutom råkade han ut för en hjärnskakning och hade svårt att hitta ut till omklädningsrummet. Den här delen minns inte Leif. Men det gör hans lagkamrater. I båset ber han om tuggummi. Grabbarna i laget undrar varför och för Leif var det en självklarhet att det skulle användas för att sätta fast tänderna igen så han kunde spela vidare.
– Jag har så många idéer, så man får inte lyssna på allt.
Här inne i den klassiska hockeyhallen fick Leif sina tänder utslagna.
Matchen fick han inte spela klart. Annat var det i Nynäshamn. Då trodde Leif att han blivit förkyld och att det var därför orken svek det fysiska fenomenet. Men det visade sig att han spelade de sista två perioderna med en punkterad lunga.
Sjukhuset väntade han med att besöka innan han var i Lindesberg. Hela vägen dit fick han köra lätt framåtlutad och ta korta andetag.
– Det var bråttom när jag kom fram. Det är svårt att få upp lungan igen när den kollapsat, men som tur var för mig var det bara halva som hade kollapsat.
Var det inte sjukhusbesök efter matcherna så kunde han ofta ta sig till Årbyskogen för att springa en mil om Linden förlorade. Det spelade ingen roll om laget kom hem vid midnatt efter en bortamatch. Ut på en löptur i det upplysta spåret skulle han.
– Ja, det har hänt. Det var en utstuderad strategi i att lyckas. Det var inte som bestraffning. Syftet var att nästa gång är jag bättre. För mig var det en jättestimulans i fysisk ansträngning.
Ni förlorade ofta, så det måste blivit många mil?
– Ja, men det var nog inte varje gång.
Tröttnade du aldrig när lagkamraterna inte tränade lika hårt?
– Jag såg det aldrig så. Den tanken slog mig aldrig. För mig var det livets äventyr. Jag fick ut så mycket av staden Eskilstuna, den gav mig så mycket. Första gången jag flyttade. Jag fick lära mig så mycket.
Jag har fått höra historier om när Leif jobbade över, missade bussen till en bortamatch i Kungsör och cyklade dit. Om hur arbetskamraterna på Roland Karlssons pushade honom till att bära fyra plankor när de själva max orkade två. Om hur han bad en kollega att få gå ut och springa en timme efter att de jobbat långt över arbetstiden en dag i Nyköping.
Alla, oavsett hur de lärde känna Leif, la märke till hur mycket han åt. Varje lunch hade han med sig ett GB Big pack full med mat och om kollegorna inte orkade sin matlåda då fanns han där för att hjälpa till.
Till luncherna tog Leif Svensson med sig ett paket GB bick pack fullt med mat.
Men det finns en lunch som slutade på ett ovanligt sätt. Ägaren på restaurangen kom ut och portade Leif och sällskapet.
Det var i Torshälla. Leif levde efter tankarna att äter man dagens lunch då ska man bli mätt. Kollegor har berättat om hans taktik. En liten köttbit sparade han på tallriken. Sedan gick han fram och bad om mer potatis. Käkade upp och upprepade samma sak flera gånger. Så många gånger att han försökte få lunchsällskapet att hämta mer åt honom.
– Det kan nog stämma. Det finns flera sådana stories, det är inte bara i Eskilstuna.
Så du är portad från fler ställen?
– Vi käkade pizzasallad på en restaurang i Väse och jag åt upp hela pizzaskålen. Men nu käkar jag inte lika mycket som under den tiden.
Vi fortsätter att prata om fler minnen. Halvtimmen som han lovat mig har förvandlats till en timme. Och än är vi inte klara. Leif gillar att tänka tillbaka på Eskilstuna. Han skrattar ofta och visar flera gånger med kroppen när han berättar historier. Han frågar mig om gamla lagkamrater och kollegor och undrar vad dem gör i dag. Han är nyfiken – och imponerad.
– Vilka minnen alla har från den här tiden. Det är helt otroligt.
Vilka avtryck du gjorde.
– Men det är mycket glada miner.
Bara glada skulle jag säga.
– Det är jättekul. Det var en jätterolig tid och jag har många att tacka.
Han visar flera beundrarbrev som han fick under tiden. Förutom lagkamrater och kollegor visade även de som kom och titta på Linden sin uppskattning.
Under tiden vi har suttit i baracken har Leif bytt om till sina privata kläder. Han bär en svart hoodie och ett par gråa jeans. Arbetskläderna tar han under armen när vi nu ska gå ner en trappa för att säga adjö. Två tunga kassar har han också med sig. Jag erbjuder mig att hjälpa till. Men Leif kan själv.
Delar av muskelstyrkan från -91 finns kvar. Det gör även psyket om att han klarar allt.