Bröderna Grimms klassiska sagor brukar sluta lyckligt, och sedan firar alla i riket i dagarna tre. Här i Eskilstuna behövde man varken besegra elaka häxor eller lura korkade troll först. Här festade man i tre dagar ändå. Och när den festen var slut på lördagskvällen hade Eskilstuna inte fått nog. Man festade lite på söndagen också. I Parken Zoo, där Frans Jeppson Wall spelade på eftermiddagen.
Annars kändes lördagen lite mer städad och lugn. Kanske för att vädret var något svalare, eller för att det var färre partyband i omlopp på Strömsholmen.
Kvällsprogrammet drog i gång med allsång. Eskilstunabaserade partybandet Time Machine skulle kompa gästartisterna Mojje, Ari Haatainen och Richard Herrey och Lasse Kronér agera allsångsledare.
Dessvärre blev Lasse Kronér försenad på sin färd från Göteborg. Men det märktes knappt, rutinerade Mojje och Richard Herrey höll liv i föreställningen tillsammans med det stadiga bandet, tills en något speedad Lasse Kronér kom och tog över hela showen. Det verkade faktiskt som om folket på scenen hade lika kul som publiken, och det som kunde ha blivit ett verkligt antiklimax blev i stället en av Parkfestivalens mysigaste höjdpunkter.
På lilla scenen bjöd också Eskilstunabandet Grand Orchestra countrydoftande rock med Neil Young-känsla. Återigen en akt som passade bra i sammanhanget och bidrog till den sköna stämningen bland restaurangtälten.
På stora scenen spelade Fatboy, ett av Sveriges största rockabillyband som turnerat i 20 år. Rutin och stor publik räckte dock inte för att få det att lyfta till 100 procent för Fatboy. Jag vill ha mer svett och energi än vad Fatboy bjöd på när det handlar om den här typen av musik.
Stora scenen är stor, och grusplanen framför är ännu större. Därför undrade säkert många vad bandet Bracelet hade på den att göra. Gruppen, som är en trio, har bara släppt två låtar och är kanske mer känd i Danmark än i Sverige, eftersom de tävlade i Danmarks Melodifestivalen i år. Men. Felix Grönwall, trummor, Rebecca Krogmann, bas och sångaren Charlie Grönwall var superlyckliga över att få spela på en så stor scen, och trots en del teknikstrul så smittade entusiasmen av sig.
På lilla scenen framträdde sedan Eskilstunas Simon Erics, innan det blev dags för kvällens final E-type, som drog storpublik med sina 90-talsdängor.
Man kan ju inte säga annat än att årets upplaga av Eskilstuna Parkfestival är en publiksuccé i stort mått. Och folk har haft roligt, inte tu tal om det.
Men vart tog de tidigare Parkfestivalernas genomarbetade jämställdhetsprofil vägen? Den tycks vara som bortblåst i år.
Så tack för en rolig helg. Men vart var brudarna?