"Branne" som han kallas, inleder showen, och han har inte en otacksam uppgift. Publiken är faktiskt otroligt schysst. Ändå skaver satiren mer än den roar. Skämten är för grova, och det är nog inte bara jag som hoppas att någon ska rusa fram och tvätta "Brannes" mun med tvål.
Att låta sig översköljas av harm är ju ändå rätt kul, och kvällens andra komiker, Aron Flam möter ett uppvärmt auditorium med sin subtilare rutin som han byggt kring en lista med "skämt". Långsamt återställer han förtroendet för SEMST och nästa komiker, Jonathan Unge, träffar rätt med sitt tankeväckande teoretiserande kring rasism och kvinnosyn. Jonathan Unge är en av mina favoritkomiker i radio, att se honom live med sina märkliga pingstpastor-moves är kul.
SEMST avslutar denna kväll med det betydligt mer traditionella ståupparen Amed Berang som feelgoodskojar om kärleksrelationer, åldersnoja, och varvar det med betydligt vassare skämt om terrorism och hur det är att vara afrosvensk muslim. En kul kväll helt enkelt.