Sara Mardini går i åttonde klass i Årbyskolan. Klassen har svenska – för Saras del svenska som andraspråk. Eleverna läser böcker som de sedan ska recensera. Sara läser "Den starkare" av Inger Frimansson.
Hon läser med ett leende på läpparna. Plötsligt reser hon sig upp och går ner till ett skåp i bakre delen av klassrummet.
– Jag slog upp ett ord som jag inte förstod, förklarar hon. Det är bättre än att fråga, för jag lär mig bättre när jag slår upp själv.
Sara är född i Syrien. Ett halvår innan familjen lämnade sitt hemland berättade hennes pappa att de kanske skulle flytta till Sverige. Först tänkte hon att det var intressant och lite spännande.
– Men jag var bara 13 år, och då tänker man inte på hur viktiga vänner är och hur mycket man kommer att sakna dem när man inte kan träffas. Det var svårt i början.
Nu har hon nya vänner här i Sverige, men hon saknar fortfarande sina gamla ibland. De försöker hålla kontakt genom Facebook och Skype.
– Men det är svårt. Internet fungerar dåligt i Syrien.
I dag är Sara glad att familjen bor i Sverige.
– Jag vill inte flytta tillbaka, inte så länge det är krig. Det finns ingen mat och inga mediciner, man vet inte om man kan gå ut eller om det finns elektricitet.
Sara berättar att barn och ungdomar i Syrien inte alltid får gå till skolan. Föräldrarna är rädda att släppa i väg dem, rädda för att de ska bli kidnappade eller dödade.
– Förra året dog en av mina kusiner som var lika gammal som jag. Hon skulle gå till apoteket och köpa medicin när en bomb exploderade.
Så det är inte så konstigt att Sara tycker att det klagas för mycket i Sverige ibland. På skolan, på skolmaten och på för mycket prov till exempel.
– I Syrien är skolan är mycket tuffare och man läser mer teoretiska ämnen som matematik och NO, mindre praktiska ämnen som gymnastik och slöjd.
Den här terminen har Sara träslöjd.
– Förra terminen hade jag syslöjd, men det var inte riktigt min grej. Träslöjd är mycket roligare, man kan göra mycket genom att använda fantasin.
Hon tycker att svensk skola är bättre än den syrianska, friare.
– Här kan jag säga något om en lärare eller om rektorn utan att någonting händer. I Syrien hade jag blivit bestraffad. Den svenska skolan är mycket mer demokratisk, och man kan ha roligt på lektionerna.
– Jag är jättelycklig för att jag få gå i skolan. Alla ämnen är roliga, och jag har många kompisar.
På raster och håltimmar träffas kompisarna i "Hjärtat", den centrala samlingsplatsen i Årbyskolan där bland annat cafeterian finns. Där finns nästan alltid någon att prata med, att skratta tillsammans med.
Annars är Saras dagar ganska hårt inrutade. Hon går i skolan fram till fyra på eftermiddagen. Sedan går hon till gymmet och tränar. Mellan sju och nio på kvällen pluggar hon. Sedan kan hon ägna sig åt annat tills hon går och lägger sig vid tiotiden.
– Då brukar jag spela spel på mobilen eller titta på tv. Ibland hjälper jag min syster med matte och NO-ämnen som hon har lite svårt för.
Eftersom Sara lägger ner många timmar i veckan på läxor är det inte konstigt att det går bra i skolan. Efter bara ett år i vanlig klass är betygen en bra bit över rikssnittet.
Matte och NO är favoritämnen. Språk vill hon också satsa på.
– Jag pratar arabiska, syrianska, svenska, engelska och franska. När man ska söka jobb tror jag att det är bra att kunna många språk.
– Många tänker mest på att tjäna pengar när de ska välja yrke. Jag tycker att det är viktigare att ha ett jobb som jag tycker om, ett jobb där jag kan hjälpa människor och påverka samhället.
Sara vill bli psykolog, och det innebär att hon har många års studier framför sig. Men redan nu är hon beredd att smaka på yrkeslivet.
– Jag har sökt sommarjobb på Parken Zoo. Får jag det ska jag använda lönen till en ny kamera. Min gamla gick sönder.
Fotografering är nämligen ett av hennes stora intressen.
Vi ber Sara berätta lite mer om mötet med Sverige och svenskarna.
– Vädret är annorlunda, svarar hon. Det är svårt att gå på snö och is. Jag ramlade många gånger i början.
Hon har också stött på kulturkrockar. Hon tar ett exempel från skolan som handlar om kroppsspråk.
– Om man i mitt hemland blir utskälld av en lärare för att man gjort något fel visar man respekt och ånger genom att titta ner i golvet. Här är det tvärt om. Det är ouppfostrat att inte se personen i fråga i ögonen.