Det krävs att man får en riktigt bra fart med sig på startsträckan på slätmark och då kan det börja sladda, slira och till och med vobbla ganska rejält när man väl kommer upp ett stycke i backen.
I stort sett hela Eskilstuna mopedkulturs tävling var i år inramad av en envis nederbörd.
Det var säkert flera startande som såg tillbaka på fjolårets nästa ideala förhållanden när de ställde upp sig på startlinjen.
Några återigen tänkte säkert på allt det jobb av renhållningskaraktär som prompt måste ta vid efter tävlingens finalpass och avslutning.
Och några hade bara blicken inriktad på att alls ta sig upp för backen.
Vi frågade en av arrangörerna, Sivert Stenkvist i Eskilstuna mopedkultur, hur många chanser man får på sig?
– Ja, man får väl förhoppningsvis så många som krävs.
Andra funderade mer på att fixa till den där tiden som är konkurrenskraftig. En av dem var Roger Eriksson, som för första gången tävlade med sin ombyggda moped.
– Det borde gå att komma ned på en 14, eller 15 sekunder i alla fall, menade han. Och det är nog vad som krävs för att hålla jämna steg med de snabbaste som är här.
I år var det kanske inte fullt lika många som var med och tävlade, och även åskådarantalet fick sig säkert en liten knäck av det våta vädret, men de som kom - och det var folk från lite alla möjliga håll och kanter, stockholmare trängdes med Eskilstunabor och mopedister från Mariestad - hade kul från start till målgång.