Den som har läst Kuriren på sista tiden lär inte ha missat The Fooo-effekten. De spelade vid Allsång på Skansen i går och med dem följde troligtvis ett par busslaster med fans. De mest hängivna har tältat, resten har köat - länge.
På plats slår ljudnivån i taket så fort någon ens säger bandnamnet lite för högt. Jag kommer att tänka på Banshees, kvinnliga spökväsen från irländsk mytologi som skriker människor till döds.
När de väl kliver upp går öronmisshandeln knappt att hantera. Jag talar då som någon som utstått alldeles för många metal- och punkspelningar utan öronproppar. Ibland kan jag ångra de spelningarna men detta är värre. Synd att jag ska behöva få tinnitus av helt fel skäl.
Att de väljer att starta med en cover är märkligt, men ändå självklart. Den 15 år gamla "Freestyler" av finnarna i Bomfunk MC's dånar ut genom högtalarna. När den släpptes var jag kanske tio bast och helt extatisk över hur fantastisk den var. Samma år lär Fooo-pojkarna ha krypit omkring i blöjor. Publiken är, såklart, extatisk. På barnpop-fronten intet nytt.
Den andra anledningen är att The Fooo inte ens har funnits i två år. Den luftiga låtlistan fylls ut med snygg dans. Så mycket mer bjuds det inte på, för om den sången inte är playback så har min tinnitus slagit till på allvar.
Det är förutsägbart, välplanerat och lättillgängligt. Gruppen, eller snarare hela spelningen, känns som en enda stor maskin. Kanske förstår publiken att de inte sjunger på riktigt, eller att de inte spelar gitarr. Kanske spelar det ingen roll alls.
För visst har jag varit helt galen i musik som jag senare skämts öronen av mig för att ha lyssnat på. Dr. Bombay, E-type och Spice Girls rullade ständigt i min stereo när jag var liten. Däremot var jag aldrig så hängiven till något av de banden som The Fooo-dyrkarna. Alldeles bakom kravallstaketet finns utmattade tjejer som hämtar andan, som på en avbytarbänk. Efter de första låtarna fylls den på i stadig takt.
Trots att spelningen ger kärv smak i munnen kan jag inte avsky musiken helt och fullt. Inte när de älskar den såhär mycket. För hade jag varit vid samma typ av spelning, med något av mina gamla favoritbandband, hade jag kanske skrikit lika mycket.