Ingrid Olsson, 87 har hörapparat i båda öronen. Utan dem hör hon i stort sett ingenting. Nu är en av apparaterna trasig sedan en dryg vecka, men i stället för att åka upp till Hörcentralen på Mälarsjukhuset och få hjälp, såsom hon gjort många gånger genom åren, måste Ingrid numera ringa ett telefonnummer och knappa sig fram för att anmäla felet.
Det gick inget vidare den här gången heller.
– Jag fick ringa flera gånger för jag hörde ju inte vilka siffror jag skulle trycka och vad jag skulle knappa in. Inte heller hörde jag ett dugg av vad personen som senare ringde upp berättade, jag sa att "jag tar den tid du har, bara jag får hjälp". Jag uppfattade att jag har en tid nu i veckan.
Ingrids son Göran, 68, skakar på huvudet och undrar hur landstinget tänker. Göran är också hörselskadad sedan många år, även han har två hörapparater, och har nyligen gått igenom samma besvär som sin mamma.
– Ja, man kan skratta åt situationen, men det är ju inte ett dugg roligt egentligen. Man känner sig utsatt och utlämnad, och helst hade jag inte velat gå ut i tidningen på det här sättet. Men kan vi hjälpa någon annan genom att beskriva vår situation, då är det värt det.
Göran Olsson berättar bakgrunden:
– Förr åkte man upp med den trasiga hörapparaten till hörcentralen på sjukhuset, tog en köbricka och satte sig i väntrummet. Det kunde ta ett par timmar, men man fick hjälp. Antingen lagade de den direkt eller så fick du med en låneapparat hem. Sedan ett drygt år får man beställa tid på telefon och vänta i minst en vecka innan man får komma dit. Jag tycker inte de kan göra på det här viset, när de hade ett system som funkade bra. För oss.
Görans fru Berit tycker synd om sin man och sin svärmor.
– Ett par gånger om året går en apparat sönder, och det blir samma trassel för dem.
– Jag har världens härligaste svärmor. Hon är alltid så pigg och glad och utåtriktad, älskar att vara med där det händer. Jag lider med henne när hon inte vill följa med oss ut. Den här veckan missar hon sin studiecirkel.
– Ja, det är ju inte roligt att gå dit och inte höra vad de säger. Men jag vill inte gnälla, det finns så många som har det sämre. Och när man väl får komma till hörcentralen får man alltid bra hjälp, konstaterar Ingrid.
Berit Olsson har själv jobbat inom landstinget i 40 år och tycker det är så sorgligt att se hur landstingets neddragningar drabbar patienterna.
– Vi har hört att de drog in kölappssystemet på hörcentralen för att det blev en ojämn arbetsbelastning för personalen. Men för vem är det viktigast att det fungerar?
Göran Olsson vet att den som har svårt att hänga med i knappval kan få hjälp att lotsa sig fram till rätt instans av en stödperson via landstingets växel.
– Men det hjälper ju inte. Som hörselskadad utan fungerande hörapparat hör man inte den rösten heller. Mamma har tur som har oss, och jag har Berit, men hur klarar sig de hörselskadade som inte har anhöriga? Det spelar ju ingen roll vart man ska ringa i dag, man nås alltid av knappval och ett "vi ringer upp sen".
– Jag förstår inte heller varför hörcentralen inte anställer en eller ett par hörselskadade. De skulle få en helt annan insikt.
Eskilstuna-Kuriren har utan framgång sökt ansvariga på hörcentralen.