Att se och höra symfoniorkestern under en generalrepetition är något för alla med musikintresse, men även för människor med ledarskapsambitioner. Med lyhördhet, engagerad feedback och tydliga instruktioner kan vi människor skapa oerhört vackra saker i grupp. Dirigenten Bosse Johansson ömsom pratar, sjunger och dansar fram instruktioner.
"You made my day med den där inledningen".
"Lyft på handbromsen lite där, ratam-tatam-tatam, så är vi hemma".
"Två minuters andning och så går vi på Brahms".
Det är fascinerande att höra de olika lager i musiken isolerade – blåssektionen, flöjterna, cellisterna – innan de sätts tillbaka igen i helheten.
Att musikerna i symfoniorkestern sammantaget övat i flera hundra år, och att det tog 21 år för Johannes Brahms att färdigställa Symfoni nr 1, vittnar om att det krävs en del tålamod för att skapa konstmusik.
I juni ska hela orkestern resa till Eskilstunas vänort Erlangen i Tyskland för att delta i en festival tillsammans med mångfaldigt prisbelönte pianisten Peter Friis-Johansson. Eskilstunapubliken får alltså uppleva Tysklandskonserten redan i helgen.
Vi har nyligen sett dem i både djurdräkter och tillsammans med busiga barn och clowner, men nu är innehållet anpassat för att falla den tyska publiken och arrangören i smaken.
– Vi hade tänkt vara lite experimentella och spela ett stycke av en ung kvinna, men till sist blev det tre herrar – en tysk, Johannes Brahms, en svensk, Wilhelm Stenhammar, och en finsk, Jean Sibelius, berättar Emma-Karin Maurin, flöjtist och pressansvarig.
– Någon av dem kanske var kanske lite queer ändå? hoppas jag i egenskap av utsänd genusaktivist i Springpridetider.
– Absolut! Inte Sibelius kanske, men de andra två. Du vet ju hur det är med såna där känsliga konstnärstyper, skämtar Bosse Johansson.
Emma Gustafsson