Häromdagen berättade Eskilstuna-Kuriren om en händelse där en kvinna hade blivit attackerad av en lösspringande pitbull. Polisen som redogjorde för händelseförloppet berättade att den unga kvinnan hade blivit svårt skadad vid hundattacken blev förd till sjukhus i ambulans.

I dag berättar Diana Fredriksson, 23, kvinnan som blev attackerad - vad som hände.

– Tänk om jag hade haft mitt barn med mig? Det handlade om liv och död, säger hon.

Artikelbild

Hundens tänder träffade strax intill den tjocka blodådern vid handleden. Blodet forsade och på sjukhuset tejpade och lindade man Dianas sår.

Det var i torsdags kväll i förra veckan som Diana Fredriksson begav sig till Torshälla för att hälsa på en gammal barndomskamrat.

Enligt de första uppgifterna från polisen hade Diana och hennes hund hade varit ute på promenad i bostadsområdet i Torshälla tillsammans med en bekant. Men det var ingen promenad berättar Diana och det var inte hennes hund utan barndomskamratens.

Plötsligt kom den lösspringande hunden in på gården där barndomskamraten bor med sina föräldrar, berättar Diana.

Kamratens hund, en blandning av golden retriver, collie och schäfer, befann sig ute på gården och den lösa pitbullen gav sig ganska omgående på den.

Artikelbild

| Dianas egen bild från sjukhuset. Blodflödet i högerhanden är stoppat och strax ska handen tejpas och lindas. Dagen efter är handen svullen och fingrarna har tjocknat och Diana som också fått feber tvingades uppsöka sjukhuset ännu en gång.

Diana berättar hur paniken spred sig och hur kamraten försökte sparka för att skilja hundarna åt. Diana kände att hon inte kunde stå och titta på. Och eftersom hon är uppväxt och van vid stora hundraser som rottweiler och även pitbull-blandningar är hon inte heller speciellt rädd för hundar. Alltså gav hon sig resolut in i bråket.

– Jag tog tag i hundens nacke och klämde fast hunden mellan mina ben. Den blev jättelugn, berättar hon.

Under tiden drog sig kamraten undan med sin hund och tog in den. Diana stod kvar med pitbullen som varken hade koppel eller halsband på sig, men som verkade lugn och harmonisk och viftade på svansen.

Hon tänkte att det hela kanske hade rört sig om ett missförstånd mellan hundarna, tänkte att hon skulle lita på hunden och bestämde sig för att släppa taget om pittbullen som fortfarande stod klämd mellan hennes ben.

– Så jag släppte taget om den sakta, sakta, berättar hon.

Det skulle hon aldrig ha gjort. Plötsligt var pitbullen som nyss varit lugn och harmonisk, över henne.

– Den vände sig om och attackerade mig direkt. Den hoppade upp mot mitt ansikte och hals. Jag trodde jag skulle dö. Det gick så himla fort allting, berättar Diana.

Nu blev det inte en kamp mellan två hundar. Nu blev det en kamp på liv och död mellan en hund och en människa. Diana berättar att hon kämpade för sitt liv. För att skydda sig från hundens bett mot hals och ansikte värjde hon sig med ena armen. Med den andra kämpade hon för att få tag i och få ner den rasande hunden på marken.

Vid ett tillfälle fick pitbullen omkull henne på marken och greppade om hennes arm och skakade den och henne. Den högg och högg, blodet rann och Diana grät. Men på något vis lyckade hon till slut trycka ner pitbullen mot marken. För att den inte skulle få nya krafter när hennes armar fylldes av mjölksyra tvingades hon sedan lägga sitt ena ben över den. Så låg de sedan i cirka tio minuter, Diana och den aggressiva hunden, huvud mot huvud - tills polisen och ambulansen kom.

Fyra poliser, som höll sina händer på sina tjänstevapen, redo att skjuta - det har Diana fått berättat för sig efteråt.

I dag flera dagar senare är hon skakad. Hennes ena arm har gigantiska blåmärken, men märkligt nog hade hon inga frakturer. Hon berömmer sjukhuspersonalen som tog hand om henne så väl och så snabbt. Hon fick stelkrampsspruta, penicillin och fick alla sina sår ihoptejpade och lindade. Såret strax intill den stora blodådern på handledens insida kunde inte sys utan fick tejpas med speciell tejp. Det var så nära, så nära. Det kunde ha slutat hur som helst, känner Diana.

Hur gick det med pitbullen vet du det?

Hundägaren kom till gården när det var stor tumult och när polisen hade anlänt. Han fick med sig hunden, fast först efter att polisen hade tejpat ihop hundens käkar, berättar Diana.

Vad som händer nu med hunden vet hon inte. Och egentligen känner hon ett djupt vedmod över att hunden får all skuld när problemet egentligen kan ligga hos hundägaren.

Barndomskamratens hund klarade sig märkligt nog utan skador, berättar Diana.

Själv har hon ganska ont av sina egna skador och det ställer till det att det är höger hand som är mest skadad. Det är svårt att skriva, svårt att bära och till och med smärtsamt att cykla.

Ändå - skulle hon inte tveka att agera likadant om en liknande sak skulle hända igen.

– Men jag skulle inte släppa taget om hunden så som jag gjorde första gången, säger hon.

För övrigt funderar hon en stund över sin otur. Det här är inte första gången hon råkar illa ut.

– För några år sedan stod jag och min pojkvän utanför Mälarsjukhuset och skulle in på BB, när det var skottlossning. Men vi klarade oss, säger Diana.

Enligt Lennart Vestergren hos Eskilstunapolisen ska hundattacken ha föranletts av att pitbullens ägare glömt en dörr öppen varefter hunden sprang ut och vidare in på Dianas kamrats tomt. Hundägaren står nu misstänkt för vållande till kroppsskada, vad som kommer att hända med hunden är dock ännu oklart.

– Vi har kontaktat länsstyrelsen som förmodligen kommer att besluta i ärendet. Om länsstyrelsen tar beslut kan sedan polisen förlägga koppeltvång, munkavel eller i värsta fall avlivning, men det är inte så vanligt, säger Lennart Vestergren.

I det här fallet fick en person kämpa för sitt liv mot en attackerande hund, är inte det tillräckligt för att besluta om avlivning?

– Jag vill inte föregå länsstyrelsens beslut. En veterinär ska först undersöka hunden och testa hur den är rent psykiskt, säger Lennart Vestergren.

Hundägaren fick tillbaka sin hund direkt efter det inträffade, var det aldrig aktuellt att omhänderta djuret?

– Visst kan vi besluta om att omhänderta djur, det är ett beslut som tas på plats. Jag vet inte hur det såg ut på platsen och hur hunden var när polisen kom dit, säger Lennart Vestergren.