— Att dö utvilad vore inte bra, konstaterar Staffan Bergström.
Vi möter honom och Birgitta under deras korta vinterbesök i hennes hemstad, för ett samtal om sorg och glädje, engagemang, svåra levnadsvillkor och tunna men livsviktiga trådar.
De träffades på Mälarsjukhuset 1977, dit Staffan kom som överläkare för kvinnokliniken och där Birgitta redan arbetade som sjuksköterska. Här jobbade de kvar till 1988, men fem av de här åren tillbringade de i krigets Mocambique - en viktig tid i livet för dem båda. Sedan dess har paret bott och verkat tillsammans i Afrika under många och långa perioder. De har också bott i Uppsala, där Staffan varit knuten till Akademiska sjukhuset, i Stockholm och i Norge. Han är utnämnd till professor såväl vid Karolinska som vid universitetet i Oslo. I dag har familjen sin bas på Gotland.
Staffan gick officiellt i pension 2010, men med det mångåriga engagemanget i bagaget går det förstås inte bara att ställa in väskan i garderoben och övergå till ett lugnt hemmaliv.
— Jag har gått ner i arbetstid. Tänkte mig en halvtid först, men det funkar inte.
Han blev i stället engagerad som chef i ett USA-stött projekt i syfte att bekämpa mödradödlighet i Tanzania.
300 000 mammor dör i samband med födseln varje år i världen. Samtidigt är det tre miljoner barn som föds döda och lika många dör direkt efter födseln.
— Mammors dåliga hälsa dödar sex miljoner barn årligen. Vårt mål är att både mamma och nyfödd ska överleva förlossningen.
Mödradödligheten är ett av de åtta internationella millenniemålen, i syfte att förbättra livet för världens fattiga. Målet som världens ledare satte upp till millennieskiftet är att mödradödligheten i världen ska ha minskat med 75 procent 1990-2015.
— Det kommer vi inte i närheten av, säger Staffan Bergström sorgset.
Han räknar som jämförelse upp de årliga dödlighetssiffrorna för världens tre största farsoter. 1,8 miljoner människor dör i aids, 1,5 miljoner i tbc och 0,8 i malaria.
— Drygt 4 miljoner faller offer för dessa tre farsoter. Inom mitt område dör varje år 6,3 miljoner barn och mödrar, men vi får inte på långa vägar lika mycket hjälp och bistånd.
— Under mina 35 år inom gynekologin i Sverige har jag inte sett en enda mamma dö under förlossningen. På fem år i Mocambique såg jag mellan 500 och 1 000 mödrar dö.
Projektet i Tanzania handlar om att förlösa fler mödrar med hjälp av kejsarsnitt. Femton små hälsocentraler på olika håll på landsbygden har utrustats för operation och vårdarbetare utan läkarutbildning har utbildats att som akutkirurger utföra kejsarsnitt och att hantera blödningar och infektioner. På det viset får kvinnorna hjälp snabbare och slipper åka långt på farliga vägar för att ta sig till sjukhusen.
— Många av de här "ickeläkarna" har jobbat som skickliga sjukvårdare länge, har sett operationer utföras men aldrig tidigare fått operera själva. Många av dem har nu, efter noggranna kontroller av oss och med legalt skydd, utfört många tusen kejsarsnitt, och mödradödligheten har tack vare projektet minskat dramatiskt. I Mocambique utförs numera bara tio procent av alla kejsarsnitt av läkare.
— Ett unikt - och förstås kontroversiellt - arbetssätt i världen. Men det finns inte tillräckligt många läkare för att vi på annat sätt än med decentralisering och delegering ska kunna minska mödradödligheten.
Av alla de barn som dör efter förlossningen är en stor andel för tidigt födda och mycket känsliga för avkylning - och här har Birgitta Bergström hittat ett eget litet Tanzania-projekt.
På en bebis utgör huvudet 25 procent av kroppsvolymen, och huvudet avger mycket kroppsvärme. En liten värmande mössa kan därför bli direkt livräddande. Birgitta, som också undervisar personal på sjukhusen i operationssjukvård och hygien, och ingjuter civilkurage i sköterskorna så att de vågar ta egna initiativ och jobba mer självständigt, fick en idé.
— Jag skrev till mina vänner i Halmstad, på Gotland och i Eskilstuna - och engagemanget tog fart direkt. I dag sitter det kvinnor runt om i hela Sverige och stickar och virkar mössor. Många hör av sig, glada över att ha fått ett meningsfyllt uppdrag att engagera sig i.
Nu har 10 500 mössor, ihopsamlade sedan maj 2011, fått följa med ned till Tanzania.
— 20 000 kvinnotimmar i Sverige kommer att rädda mängder av små barn till livet.
När tidningen träffar paret har de nyligen kommit tillbaka från den afrikanska värmen, och är i Eskilstuna två dagar för att prata om sina engagemang och projekt, inbjudna av Röda korset och Lions. Sedan återvänder de kort till hemmet på Gotland innan Afrika väntar igen.
Tror ni att ni någonsin slutar åka ner till Afrika?
— Nej, svarar Birgitta utan att tveka.
— Vi kommer att fortsätta åka fram och tillbaka så länge vi kan. Och man lär sig enormt mycket av att åka ut och jobba på det här sättet. Jag slutar aldrig att imponeras av vad människor klarar med så otroligt små resurser. Jag var klar med min utbildning 1967. I Afrika är de på den nivån i dag. På vissa sjukhus finns inte ens elektricitet.
Staffan konstaterar att det här sättet att leva och arbeta berikat familjens liv på många sätt, trots tuffa förhållanden och dåliga löner.
— Vi födde ett barn 1983, mitt i skiten i Mocambique. Men det gick ju bra det också. Just de åren blev helt avgörande för hur vårt gemensamma liv formade sig. Det var inte alldeles enkelt att komma tillbaka till rutinsjukvården i Eskilstuna.
Fotnot: Mötet med Röda Korset i Eskilstuna blev framgångsrikt, med ett bra antal nya möss-producenter. Kvällen på Lions Club blev lika lyckad och Bergströms fick genom Börje Karlborgs arbete 10 000 kr för att finansiera en tvåårig utbildning i anestesi för en av projektets bästa "icke-läkare".