Uppvuxen bland hundar och hästar drömde djurvännen Carola Bonnevier om att också aktivt få jobba med och hjälpa djur ute i världen.
Hon kom aldrig iväg i unga år, men nyårsafton 2009 tog hon beslutet. Nu var det dags att förverkliga drömmen. Hon satte sig vid datorn, googlade på volontärresor och började planera. Sedan dess har hon och sambon varit i Sydafrika och jobbat flera gånger. I februari går resan först till Rwanda och Uganda, där de ska besöka de utrotningshotade bergsgorillorna, innan de åter tillbringar ett antal veckor i det reservat i Sydafrika de återkommande projektjobbat i sedan 2011.
— Första gången var vi ute i en månad, och det blev en riktig wow-upplevelse. Jag var fast direkt, berättar Carola med ett brett leende.
De tillbringade veckorna i ett naturreservat genom organisationen Campfire, som utbildar volontärer i viltvård. Efter det har de rest genom volontärprojektet Leo och jobbar varje gång i Selatie Game Reserve.
— En vanlig dag stiger vi upp fyra - halv fem, sticker ut med öppna jeepar och är med när reservatets vilda invånare vaknar och solen går upp. Sedan är vi ute i 12-14 timmar och samlar in data om djuren.
— Vissa lejon, noshörningar, elefanter, leoparder har halsband för att vi lättare ska kunna hitta dem. Om vi inte ser dem på två dagar går vi ur jeeparna med beväpnade, utbildade safariguider, för att kontrollera om djuren fortfarande lever eller om de exempelvis har blivit skjutna av tjuvskyttar. Att stå på marken med lejon eller elefanter bara några meter bort är något jag gör med skräckblandad förtjusning.
Många lejon i Sydafrika har tbc, de behöver lite extra tillsyn. Fortsätter det så här kommer det inte finnas några vilda lejon om cirka 15 år, förklarar Carola. Och problemet med tjuvskyttar är oerhört stort, de gör enorm skada bland många av de vilda djuren, och volontärerna gör vad de kan för att hålla tjuvskyttarna borta.
— Vi var med och räddade en noshörning som blivit skjuten, det är ett väldigt starkt minne. Bara under 2013 blev 900 noshörningar skjutna i provinsen, och ett sätt att skydda dem har blivit att söva dem och skära av deras horn. På så sätt är de inte längre attraktiva för tjuvskyttarna. Å andra sidan är man rädd för att konsekvenserna för arten på sikt blir ett ändrat beteende på grund av avsaknaden av hornet.
Djuren är förstås den absolut primära orsaken till att Carola älskar volontärresorna. Men att träffa människor, likasinnade från hela världen är även det väldigt värdefullt.
— Oftast är det yngre människor som jobbar som volontärer. Men vi har träffat 75-åringar som varit ute i världen på uppdrag.
Man ska ha klart för sig att volontärarbete varken innebär semester eller ger någon lön, poängterar hon. Tvärtom kostar det en hel del att få vara med och göra gott.
— Du får mat och husrum, men ofta med väldigt enkel standard. Vi bor i ett gammalt stenhus fult av ormar, spindlar och skorpioner, ibland med el och vatten, ibland utan.
Även om Sydafrikavistelserna kan innehålla såväl stora sorger och bekymmer som lycka och glädje längtar Carola alltid tillbaka.
— Jag känner mig hemma, hittar mig själv där. Jag fylls av så otroligt starka känslor där bland djuren och naturen, det går inte att beskriva. Inte minst får man sig rejäla tankeställare kring hur enkelt och bekymmersfritt vi har det på våra breddgrader. I Sydafrika är livet ofta hårt för både människor och djur.
Till vardags jobbar hon som polis.
— Hemma jobbar vi och lever för våra hundar. När vi åker släpper vi allt som har med arbete och vardag att göra. Det finns alla typer av volontäruppdrag i världen, och den som vill kan leva lyxliv. Det vill inte jag. Jag vill ha det sanna, det äkta. Jag vill känna lejonen flåsa mig i nacken. Och jag känner mig oerhört priviligierad över att jag får göra det.
Hennes hjärta bultar för djur och natur oavsett var i världen hon befinner sig.
— Men för mig är det något speciellt med just Afrika. "You can leave Africa but Africa never leaves your heart". Att höra lejonen och hyenorna ryta i natten, se eldflugor som dansar likt änglar i natten, se den skygga leoparden smyga fram i buskarna, se girafferna som galopperar över savannen, se noshörningen med sin kalv.
Har du någon gång tittat på en naturfilm från Afrika? undrar Carola Bonnevier.
— När jag är i mitt Afrika lever jag mitt i den här otroliga naturfilmen. Min dröm är inte längre bara en dröm, för mig har den blivit verklighet. Men om några år kommer det kanske tyvärr inte vara möjligt att se dessa djur i vilt tillstånd då många av dem är utrotningshotade.