– Jag vill att det här ska vara en fristad, säger verksamhetschefen Käthie Sierau.
– Här pratar vi, skojar och skrattar, säger Birgitta Wernquist, som deltar i Fas tre efter att tidigare ha arbetat inom industrin.
– Folk säger att jag ser tio år yngre ut nu. Att det skiner om mig, säger Anki Stenström, tidigare undersköterska.
TÅ är en förkortning för Totalt Återbruk och Resursutveckling HB och är en verksamhet som är inrymd bakom en bilverkstad i ABF:s gamla lokaler på Eskilstunavägen 18 i Torshälla.
Käthie Sierau berättar att alltihop startade för snart fyra år sedan som ett projekt tillsammans med Eskilstuna Energi och Miljö. Tanken var bland annat att man skulle återvinna textilier och man satte ut kärl på olika arbetsplatser för att anställda skulle kunna lägga sina avlagda kläder där för att de skulle kunna återanvändas på olika sätt. Samtidigt märkte man upp kartonger med kläderna som kördes ut till olika second hand-butiker för försäljning.
Så småningom kom andra aktörer in i bilden. Både arbetsförmedlingen och försäkringskassan till exempel. För man kom fram till att verksamheten skulle kunna förändras och utvecklas som ett återbruksprojekt dit också långtidssjuka, långtidsarbetslösa och nyanlända skulle kunna välkomnas.
– Som ett socialt företag, konstaterar Käthie Sierau och ler.
På den vägen har det fortsatt och på den vägen är det nu också.
Till TÅ kommer mängder av olika människor. De är i alla åldrar, har olika bakgrund, erfarenhet och språk, men hjälper varandra framåt.
– Tanken är att man ska stärka självförtroendet när man är här, säger Käthie Sierau.
De som är nyanlända i Sverige får hjälp av de andra deltagarna att lära sig det svenska språket. Samtidigt får de en insikt hur det svenska samhället fungerar. Ökat självförtroende får alla på köpet. Och de som redan haft Sverige som sitt hemland får en unik möjlighet att lära känna människor från andra kulturer.
Käthie Sierau berättar om de framsteg som en kvinna som är analfabet har gjort. Hon tillbringar mesta tiden med två svensktalade kvinnor på TÅ och de gläds alla åt hennes utveckling.
Phan Duc Quan, som sitter och tillverkar en halsduk på en rundsticka ser jätteglad ut och säger:
– Jag har varit här i snart ett år. Jag trivs jättebra, säger hon och ler.
Verksamhetschefen Käthie Sierau tycks vara ett under av inspiration och kreativitet för alla som finns i närheten. Inget tycks vara omöjligt. Allt kan användas, återbrukas, bli något vackert, eller helt nytt.
Hennes mamma är fortfarande en aktiv sömmerska så Käthie har alltid haft sömnaden i sin närhet. Hon älskar att blanda material och testa nya tekniker. En vit nunotovad jacka som hänger i lokalen är till exempel gjord av ull och gamla nylongardiner.
– Ett jättebra återbruk. Jag tycker det är spännande med nya tekniker. Eco printing är det senaste jag håller på med, berättar hon och visar.
Käthie har gått teknisk utbildning på Rinman, beklädnadsteknisk utbildning i Borås och studier på Ullakademin i Årjäng efter det och har hållit egna tovningskurser - bara för att nämna något.
– Återbruket har alltid funnits och har blivit del i min tovning och arbete och hobby, säger hon.
Jobbet, kreativiteten, samvaron och människorna på TÅ det gillar hon, det märks.
Fast hon är inte alltid lika glad. Speciellt inte de gånger när någon av deltagarna lyfts bort från verksamheten bara för att regelverket säger det. Trots att man kunnat se tydliga framsteg hos den som tvingas sluta.
– Det finns exempel på sådana människor som mår väldigt psykiskt dåligt efter att ha tvingats sluta. För här utnyttjas inte folk, säger Käthie Sierau.
Anki Stenström som tidigare arbetade som undersköterska berättar att hon genomgick två höftoperationer och fick utmattningsdepression. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen frågade henne vad hon ville göra.
– Jag sa till dem att helst skulle jag vilja sy, berättar hon.
Hon kom i kontakt med TÅ och kände direkt att det var här hon ville vara.
– Nu har jag inte alls de där symptomen jag hade förut. Då kunde jag inte prata om jobbet. Förr hade man tid att prata med patienterna. Nu tror jag att hela Sveriges befolkning snart går under av stress, säger hon.
I dag säger Ankis vänner och kolleger att hon ser ut som en ny människa.
– Det är så positivt. De säger att jag ser tio år yngre ut och att det skiner om mig, säger hon, syr en stund på ett par fina grytvantar och skrattar.