Det säger Lina Runeson, distriktssamordnare och kontaktperson för Spädbarnsfonden i Sörmland och Västmanland.
Varje år i Sverige dör enligt uppgift omkring 450 barn innan de föds, cirka 180 barn dör under sin första levnadsmånad och ytterligare omkring 100 barn dör innan de fyllt ett år.
Vart tar man som förälder vägen med sin sorg, ilska och förtvivlan?
Spädbarnsfonden är en rikstäckande förening som arrangerar aktiviteter och seminarier, och engagerar sig i debatter kring spädbarnshälsa. Men framför allt är Spädbarnsfonden en stödförening för människor som mist ett litet barn, ett sätt att lära känna andra drabbade.
En gång i månaden, med avbrott för jul och sommarsemester, leder Lina Runeson träffar i Sensus lokaler i Eskilstuna. Allt hennes arbete sker ideellt.
– Vi fungerar som en typ av självhjälpsgrupp. Jag ordnar lokalen och skapar förutsättningarna. Det är de som kommer som skapar mötet och inte mitt behov av att prata som ska tillgodoses. Jag håller mig i bakgrunden, det är föräldrarna som kommer som ska känna att de får utrymme att höras.
De flesta Lina träffar har barn som dött i magen mot slutet av graviditeten.
– Här finns också de vars barn dött av infektion, hjärtfel och medfödda sjukdomar, men det är inte lika vanligt.
Vissa kommer bara en gång. Andra blir kvar i föreningen i flera år. Vissa går på mötena en tid, gör ett uppehåll när de får barn igen, och kommer tillbaka med förnyat behov av att prata.
– Sorg har olika faser. Och att de som kommer på träffarna har nått olika långt i sitt sorgearbete är en stor fördel. För den nydrabbade är allt svart. Det händer att jag får kontakt med föräldrar innan de ens hunnit begrava sitt barn. Här kan de se att folk faktiskt kommit igen – och även vågat få barn igen.
Oftast välkomnar hon mellan fem och tio personer per träff.
– Alla tycker nog att det är jobbigt att komma hit första gången. Sen är det skönt att märka hur mycket man faktiskt har att prata om, med människor man aldrig mött förut. Och alla är välkomna att prata så mycket eller lite man vill. Jag försöker se till så att alla som har behov får komma till tals.
Hon har även enskilda kontakter med föräldrar i sorg.
– Jag kan ge råd om saker, som vad man kan tänka på när man ska begrava sitt barn, som att ta många bilder, kanske hand- och fotavtryck och en hårlock. Det är så mycket kaos den här tiden, man tänker inte själv. Men det är så viktigt att man ser till att göra som man verkligen vill trots att man befinner sig i ett totalt chocktillstånd. Det här är ju de minnen man har kvar sen.
– En mamma berättade att de tagit 400 bilder på sitt döda barn, och att hon kände sig så nöjd med det.
Trebarnsmamman Lina Runeson vet precis hur de här föräldrarna mår och vad de går igenom. För nio år sedan dog dottern Emmy i hennes mage i slutet av graviditeten, på grund av problem med moderkakan.
– Jag upplevde det som att det finns en bra uppbackning här på Mälarsjukhuset för dem som mister ett barn i magen. Vi fick bra stöd. Men att få träffa andra i liknande situation är jätteviktigt.
Efter några månader kom Lina och hennes man i kontakt med Spädbarnsfonden.
– Jag minns hur nervös jag var på vägen dit. När vi åkte hem igen kändes det fantastiskt skönt. Här fanns människor som förstod vad jag pratade om. Det blev samtidigt en nästan frustrerande kombination, att vara glad över att tillhöra en förening för folk som mist barn...
När posten som distriktssamordnare här blev vakant för några år sen kände hon väldigt starkt att det vore synd om möjligheten hon och hennes man fått skulle försvinna. Och hon ville ge tillbaka till föreningen.
– Dessutom kan jag inte se någon mening i att ett litet barn dör. Det här är ett sätt för mig att göra Emmys död lite mindre meningslös på något sätt.