I rollen som agenten Roy Miller, som egentligen heter Matthew Knight, är han så där sagolikt kompetent att han lyckas ratta bilar och båtar, eller spaka flygplan, med ena handen, och arrangera spärreld med den andra, o c h tala lugnande med den högst vanliga kvinna, vars tillvaro är väldigt spänningslös innan hon ständigt råkar korsa denne Millers väg.
Hans gamla agentkompisar förmodar att han bytt sida och tänker sälja ut en energihemlighet, som vem som helst skulle vara beredd att bjuda riktigt högt för, men det är förstås en missuppfattning som ger upphov till ständiga utväxlingar av bly i tid och otid.
Sommarens Bondfilm?
Knight and Day kan kanske aspirera på titeln som sommarens Bondfilm, även om den inte är lika tung och explosiv som en Bond med Daniel Craig, utan mer som en Bond med glimten i ögat, och med ett par fyndiga repliker i bagaget som med Roger Moore.
Vad som saknas är en skurk som får lite mer utrymme och lite mer svängrum än vad Peter Sarsgaard får, han får egentligen bara chansen att göra en väldigt slätstruken och tonlös typ som i sitt mest expressiva ögonblick i historien ser lite småsvettigt desperat ut.
Dålig actionbalans
Jag kan inte heller säga att regissören James Mangold alltid lyckas uppnå en balans mellan agentaction och actionkomedi, och ibland staplar han in alla de ingredienser som bara måste in. Men han lyckas faktiskt ta oss med på ett besök i Österrike utan att spänna fast varken Cruise eller Diaz vid ett par utförsskidor.
Bara en sådan sak.