Låt oss börja med det där prövande jobbet som kennelpojke. Det var Tero Larssons första sommarjobb som ung grabb och på många sätt symboliserar det hans glöd för vad som i dag har blivit hans yrke.
– Jag jobbade en hel sommar som kennelpojke även fast jag var allergisk. Det var för att spara ihop pengar till mitt första trumset. Jag ville inte ha en moped som alla andra.
Det var i mitten på 70-talet som, den i dag 50-årige Tero, kom i kontakt med musiken. Via Radio Luxemburg blev han frälst av storheter som The Clash och Sex Pistols. De första trummorna bestod av kaffeburkar och glöden gav drygt tio år senare resultat.
Flensbandet Dorian Grey, med Tero som trummis, fick skivkontrakt av ett amerikanskt bolag och fick åka ut på turné i bland annat USA och England. Ett drömliv, men föga lukrativt.
– Jag har lagt hela mig själ och min ekonomi på musiken. Det var en ren förlustaffär, ibland fick vi betala biljetterna själva till ställena vi skulle till. Men det var kul att åka runt.
Från och till åkte bandet ut och spelade fram tills 2003 då sagan tog slut. Men att leva på musiken var det aldrig tal om. Istället livnärde sig Tero som bland annat glassarbetare, köttmästare, fotograf, mjölkansvarig, trädgårdsmästare, vaktmästare och lyriklärare innan han 1996 fick anställning som grafiker på Entex AB i Flen.
– De gjorde entrémattor till hela norden och jag fick designa mattorna i Photoshop. Det var roligt och kreativt, det är nog därför jag stannade kvar så länge.
Tolv år blev det som grafisk designer för Tero Larsson innan en hjärtinfarkt vände hans liv på ända för drygt fem år sedan. Strax innan hade han varslats från Entex på grund av arbetsbrist och efter hjärtinfarkten hamnade Tero i fas 3.
– Psyket slogs ut helt och jag fick jobba mig upp från noll. Jag var sysslolös och fick famla mig fram, jag tvivlade och trodde inte att jag dög till någonting.
För tre år sedan kom dock vändningen. Tero fick ett fas 3-jobb på som musikhandläggare på den nyöppnade Musikakuten i Flen. Hans uppgifter består bland annat i att producera musik åt unga artister, mixa livekonserter och arrangera evenemang.
– Det var vinna eller försvinna för mig, jag fick en viss tid på mig att visa vad jag kunde.
En provanställning blev så småningom till en fast provanställning och nu kan Tero konstatera att han har nått sina drömmar mål.
– Det känns konstigt att få pengar för att hålla på med musik. Jag blir äntligen uppskattad för det jag är satt till världen att göra. Det har varit en lång väg, men jag har alltid hållit drömmen levande och aldrig låtit mig nedslås.
Tero har aldrig haft några bra betyg att luta sig emot när han har sökt jobb, han har alltid fått visa praktiskt vad han går för. Varje gång han har svängt in på en ny bana har han till en början tvivlat på sin egen förmåga. Tero menar att tron på vad man kan är nyckeln när man sadlar om.
– Det har varit jobbigt inför varje byte, det är naturligt att tvivla på sin egen förmåga. Det gäller att vara ärlig mot sig själv och fråga sig själv om man verkligen klarar av det.
För Tero tog det över 30 år att få sitt drömjobb och han uppmanar till tålamod till de som ännu inte hittat sin bana.
– Många unga blir besvikna om de inte får jobba med det de vill direkt. Ta andra jobb under tiden i väntan på DET jobbet. Det är trots allt få som verkligen får jobba med det de helst vill.