Mycket har hänt på ett sekel. Det var de frekventa och förödande stadsbränderna som gjorde att brandkåren växte fram i Sverige på 1800-talet. I dag benämns brandkåren som räddningstjänsten och gör långt mer än att bara släcka eld.
— Bränder är nästan det minsta vi gör i dag. Nu handlar det mer och mer om att förhindra bränder och vara en serviceorganisation inom området trygghet och säkerhet, säger Kjell-Åke Kjellström, räddningschef i Flens kommun.
Vi sitter på brandstationen i Flen som ligger på Industrivägen i Flen. På året för hundra år sedan sammansattes den första brandkåren i Flen vid det gamla elverket. Kåren bestod av 18 man som fick ett årsarvode på 18 kronor samt 50 öre i timmen vid eldsvåda, förutsatt att det tog mer än en timme att släcka branden. För brandförmannen var årsarvodet det dubbla.
På juldagen 1913 fick Flens nya brandkår rycka ut på sin första eldsvåda då O.F.V.J:s Ställverk härjades av eld. På Flens kommuns hemsida finns det flera sidor med historik om räddningstjänsten att läsa.
— En brandman från den tiden skulle inte känna igen sig i dag, ja, förutom pumpen då. Uppdraget har breddats och kraven har ökat något enormt de senaste åren, säger Kjell-Åke Kjellström.
Förutom att släcka bränder sysslar räddningstjänsten i dag med bland annat sotning, utbildningar och information hos skolor och företag, klottersanering och kontakt med ungdomar, samt att man har en nära kontakt med ambulansen och åker ut på olyckor, hjärtstopp och självmordslarm.
— När jag började slappade vi mycket, nu räcker knappt tiden till, säger Pal Kurucz som gjorde entré hos räddningstjänsten i Flen 1975.
Pal minns hur man på den tiden fick larmsamtalen direkt till stationen och hur samtalen sedan kopplades med tampar till stationscheferna. En som kan berätta om hur det var redan 1970 är Hans Fagerlund som det året började på räddningstjänsten i Malmköping.
— Då hade vi en grå overaller med egna kläder under, plåthjälm och våra egna gummistövlar. Övade gjorde vi bara på sommarhalvåret och man hade larmklockor hemma som väckte hela grannskapet när larmet gick, minns Hans Fagerlund.
Hans är brandförman och stationschef på Malmköpings brandstation som består av deltidsbrandmän. Han har hunnit passera pensionsålder. Men passionen för yrket består.
— Det har blivit en livsstil, man gör någonting för att hjälpa andra och det finns en spänning i det.
Och den största dos spänning och tragik fick Hans uppleva redan under sitt andra år i kåren. Vikingens vårdhem i Malmköping drabbades av en storbrand 1971 där fem personer omkom. Hans var med och räddade 24 personer ur lågorna.
— Det är den mest dramatiska brand vi har haft. Jag minns att jag räddade två damer från övervåningen men att jag fick åka till lasarettet och dra näsan tillrätta, den bröts på hjälmkanten.
En annan tragisk händelse inträffade 1980 då en brandman omkom i samband med att ZigZag i Malmköping brann.