Innan jag blev journalist jobbade jag bland annat med att packa bröd på Skogaholms bageri i Eskilstuna, borra hål i plankor på den numera nedlagda Dax door-fabriken i Sparreholm, vårda äldre på Hemgården i Malmköping och försökte mig under en period på att vara lärarvikarie på Malmaskolan i Malmköping.
Alla jobb har gett mig något. En uppfattning om hur hårt den underbetalda vårdpersonalen sliter för att ge äldre ett värdigt slut. En inblick i en lärares vardag där de slits mellan bromsande pappersarbete och anledningen till att de egentligen är där. Och inte minst, en lärdom i vad hårt och oglamoröst arbete verkligen är.
Från tiden på Statoil logistik i Flen bär jag mer än någonting annat med mig en känsla av kamratskap. Det är snart 13 år sedan jag gjorde jag min första arbetsdag på lagret, men banden finns fortfarande kvar. Varje fredag står en lunch med mina forna arbetskamrater från Statoil på schemat. En av veckans höjdpunkter, nu precis som för 13 år sedan. Det är två världar som möts och en kamratskap som hålls vid liv.
Statoil logistik har varit lite av en språngbräda för mig och många av mina vänner. Det är en väg många har vandrat för att sedan bli allt i från ingenjör och fotograf till butikschef och webbutvecklare. Lagergolvet har fungerat som en plantskola.
Men i ekonomiska kalkyler finns det sällan plats för känslor. Det blev de 150 anställda på Talaris smärtsamt påminda om för fyra år sedan, precis som de nästan 60 anställda på Dax door i Sparreholm för tre år sedan och de 24 anställda på Parker i Flen för bara ett halvår sedan. Mot vinst och lönsamhet står sig kamratanda och trygghet slätt.
Att skriva om nedläggningen av Statoil logistik är något av det tyngsta jag gjort under mina år som journalist. Att ännu en stor arbetsgivare försvinner från Flen må vara ett hårt slag mot kommun. Men det är alltid människor som drabbas hårdast, och för mig är det personligt den här gången.