Michael Roslin ser delar av framtiden i den digitala vÄrden, men poÀngterar att omlÀggning till det digitala bara bör göras i omrÄden som drar nytta av det.
PĂ„ en gĂ„rd strax utanför Flen ser Michael Roslin, 53, hastigt efter sina fĂ„r. Han Ă€r pĂ„ förmiddagsrast. Om 15 minuter ska han fortsĂ€tta gĂ„ sina ronder pĂ„ en handfull Ă€ldreboenden, strödda i norrlands vĂ€ldiga inland. Ena sekunden i SaxnĂ€s â andra sekunden 25 mil bort i MalĂ„.
â Jag arbetar pĂ„ fyra olika orter i södra Lappland, sĂ„ det gĂ„r i ett. Men det Ă€r Ă€ndĂ„ lĂ€ttsamt pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, jag Ă€r ju hemma i Sörmland vid min egen dator, sĂ„ jag kan gĂ„ ut pĂ„ gĂ„rden och titta till saker och ting mellan varven.
Sedan 2020 har Michael Roslin, specialist i geriatrik, arbetat pÄ en handfull sÀrskilda boenden utspridda i VÀsterbottens lÀn, lÄngt bort frÄn den folkrikare kusten. Med en skÀrm som ögon och sjuksköterskor som hÀnder behöver han egentligen aldrig lÀmna Flens kommun, han Àr en digital lÀkare.
Precis som mÄnga andra upptÀckte under pandemin, ser Michael Roslin hur distansarbetets bÄda sidor Àr tÀtt sammanflÀtade och gör sig pÄminda i det som tidigare togs för givet.
Morgonpendlingen Àr ett minne blott, förmiddagsfikan med kollegorna likasÄ. De tidsödande transportstrÀckorna Àr som bortblÄsta, precis som möjligheten att diagnosticera en bruten arm.
Men i arbetet som distanslÀkare tar inte ensamheten bara ut sin rÀtt pÄ det sociala, den stÀller Àven högre krav.
â En vĂ€ldigt viktig sak Ă€r att veta vad man inte ska göra digitalt, och det Ă€r nog svĂ„rare att avgöra om man Ă€r mer nybakad. Jag jobbade tvĂ„ Ă„r för Kry tidigare och det var ett nyttigt lĂ€rande. Att fĂ„ en stor volym patientfall som man skulle lösa eller avvisa. DĂ„ började man ocksĂ„ se den digitala vĂ„rdens begrĂ€nsningar, vad som var möjligt och inte.
Att arbeta med digital vÄrd Àr en annorlunda upplevelse, inte bara för lÀkarna utan ocksÄ för patienterna och deras nÀra. Michael Roslin har dock paradoxalt nog kommit patienteras anhöriga nÀrmare genom att bo 100 mil bort.
â Jag var orolig för att anhöriga skulle tĂ€nka att deras förĂ€ldrar inte fĂ„tt en ordentlig bedömning, eftersom doktorn finns i södra sverige, men det har sĂ€llan blivit ett problem. För jag har försökt och kunnat kompensera genom att ringa anhöriga och prata med dem.
För Michael Roslins del var beslutet att arbeta pÄ distans dÀremot inte enbart taget av lust, utan ocksÄ av nöd och avvÀgning.
â Vi har tre barn varav tvĂ„ Ă€r funktionshindrade, sedan har vi ocksĂ„ ett jordbruk, sĂ„ det har varit vĂ€ldigt bra för familjen att kunna vara hemma mer.
Michael Roslin vid hans hemarbetsplats. HÀrifrÄn utför han samtliga av sina arbetsuppgfiter.
Till Flens kommun flyttade han med familj 2012 utan att veta vad som egentligen vÀntade. Idag finns pÄ gÄrden odlingar, höns och fÄr som ska ses om dagligen, tidigare Àven grisar och kaniner.
â Det var just för gĂ„rdens skull vi flyttade hit, ett Hemnet-fynd som blev ett hem. Det Ă€r sjĂ€lvhushĂ„llningsstuk pĂ„ det, vi Ă€ter vĂ„ra egna djur, plockar vĂ„ra egna Ă€gg och odlar vĂ„ra egna tomater.
Men att arbeta pÄ distans, och i viss mÄn att skÀra ned pÄ besöken till matvarubutiken, gör inte Michael Roslin utan att ibland sakna det sociala som gÄtt förlorat.
â Det gör jag ofta, dels den avspĂ€nda samvaron i fikarummet. Dels sĂ„ blir det en annan kĂ€nsla av att sitta i samma rum, bĂ„de för mig sjĂ€lv och patienten. NĂ€r jag gjorde samma arbete fysiskt kunde man ibland ha det sĂ„ trevligt att man knappt ville gĂ„ dĂ€rifrĂ„n, och sĂ„ blir det inte nu. Det blir mer högeffektivt men ocksĂ„ lite trĂ„kigare för oss bĂ„da.