Efter elva år med manodepression, så gav Zandras mamma upp och tog livet av sig.

– Man undrar vad som var droppen. Vad som fick bägaren att rinna över, säger Zandra Nälsén, som i dag är 30 år och bor i Bettna med sina tre barn.

Problemen med hennes mamma hade pågått sedan hon och hennes två systrar var tonåringar.

Artikelbild

Zandra jobbar i dag som boendestödjare och hon försöker använda sig av erfarenheten hon har efter mammans självmord.

– När jag var 14 år ville mamma skiljas från vår pappa. Det var då allt startade, eller ja, problemen började synas. Det var i alla fall då som jag och mina systrar började märka det.

Zandra och hennes systrar blev frivilligt placerade i fosterhem i samband med skilsmässan. Mamman hade svårt att behålla jobben, lade in sig på psyket till och från och fick problem med ekonomin.

– Hon var en kluven människa. Hon försökte verkligen. Men det gick inte. Hon lovade mycket, men kunde inte hålla löftena. När jag fick mitt första barn och behövde barnvakt, så kunde hon ringa tio minuter innan hon skulle komma och säga att hon var magsjuk. Och då hade hon ändå en timmes bilfärd till mig, berättar Zandra.

Att mamman lovade mycket, men inte höll sig till löftena, är något som satt sig djupt hos Zandra, än i dag.

Artikelbild

Zandra Nälsén är 30 år och bor i Bettna med sina tre barn.

– Jag behöver få ett ja eller nej när vi ska bestämma saker. Och jag är väldigt noga med att inte lova saker till mina barn som jag inte kan hålla. Det är något som min särbo också sett, att jag behöver ärliga svar, annars mår jag dåligt.

Zandra och hennes systrar lärde sig dock att uppskatta det mamman ändå gjorde.

– Såhär i efterhand så förstår man vilken utmaning det var för mamma att faktiskt komma. Hon var väldigt mån om att jag skulle få körkort till exempel. När jag skulle skriva upp så skulle hon skjutsa mig till provet. Hon kom 20 minuter sent, men hon kom och jag minns att jag blev så glad, fastän hon var sen. Jag trodde inte hon skulle dyka upp.

Mammans liv präglades av skulder, en isolering, då hon inte hade råd att åka någonstans och psykiska besvär. Hon var diagnostiserad med manodepression eller bipolär sjukdom som det också heter. Det innebär enkelt sagt, att man pendlar mellan att vara energisk/manisk och deprimerad. Sjukdomen gör att man hela tiden växlar i humöret och det kan vara svårt att hantera för den sjuka och för de anhöriga.

– Mammas problem var ofta kopplade till när hon hade pengar eller inte. När hon fick in pengar ringde hon och ville hitta på saker, när pengarna var slut mådde hon dåligt. Hon kunde inte hålla i pengarna och när hon dog hade hon skulder upp över öronen.

Zandra berättar att det var en ständig oro för mamman när hon levde.

– Det var jobbigt att inte veta vem man skulle möta. Skulle hon vara glad och pratig eller bara vara tyst i ett hörn?

Tre självmordsförsök hade mamman genomfört. Men vilken slags hjälp mamman fick, när hon la in sig korta perioder på psykiatrin, vet inte Zandra. I sitt jobb som boendestödjare funderar hon mycket på vad som hade kunnat göras annorlunda.

– Mamma försökte få hjälp, men hon hamnade mellan stolarna. Hon var för frisk för psykiatrin men för sjuk för att klara sig själv. Om hon hade fått hjälp i vardagen, som att öppna räkningarna, hade det gjort någon skillnad? Hon var aldrig inskriven på psykiatrin mer än en vecka, hade det gjort skillnad om hon blev tvångsinlagd?

Mammans självmord lever kvar hos Zandra och i dag försöker hon använda sig av sin erfarenhet i sitt yrke som boendestödjare.

– Det fanns ingen uppföljning, ingen röd tråd i mammas behandling. Det var som att hon fick lite plåster på såren för stunden, sedan var hon själv med problemen igen.

Zandra

Den där måndagsmorgonen när Zandra fick beskedet, var det över ett dygn sedan mamman somnat in i sitt hem.

– Det var konstigt att inte polisen försökte ringa någon av oss barn, vi var ändå vuxna och borde vara dem första man ringer.

Zandra fick själv ringa sina släktingar och ge beskedet. Ett halvår senare gick Zandra in i väggen. Men när beskedet kom fanns en lättnad bland henne och hennes familj.

– Klart man var och är ledsen över vad som hände. Jag önskar att min mamma levde, men samtidigt så känner jag, att nu har hon äntligen fått ro. Det var en lättnad på ett sätt.

Zandras barn är fortfarande små, men de pratar ofta om mormor som är i himlen.

– De har börjat fråga vad som hände och jag har funderat mycket på hur man ska berätta, det blir svårt men jag tror det är viktigt att de får veta.

– Jag tror att jag sörjt färdigt nu. Men jag hade velat få svar på en del frågor. Vad fick hon för hjälp och hade något kunnat göras annorlunda?

Den sista kontakten Zandra hade med sin mamma var på sms.

– Det var på torsdagen. Vi pratade om att vi skulle åka och shoppa veckan därpå. Hon tog sitt liv på lördagen.