Ett isande regn piskar mot rutorna. Människor som ändå begett sig ut i ovädret stretar mot vinden eller försöker ta skydd bakom husknutar.

Maria och Mats sörjer. Sörjer ett barn som dog under graviditeten, sörjer ett barn som de hann ge ett namn, sörjer ett barn som försvann på sjukhuset.

Det här är deras berättelse.

Maria och Mats väntade sitt första barn. 7 juli skulle de bli föräldrar. De var uppspelta, förväntansfulla, och bubblade av frågor: "Kille eller tjej?" "Vad ska hon eller han heta?". Mats skojade lite grand om att det kanske är tvillingar och vid ett besök hos barnmorskan så konstaterades två huvuden och att det var enäggstvillingar. Två pojkar.

De började fundera på namn. "Sebastian och Simon"?

Enäggstvillingar blir genetiskt lika och kan dela samma moderkaka, vilket Maria och Mats tvillingpojkar gjorde.

De från början kontinuerliga besöken hos barnmorskan blev därför tätare. Det finns en ökad risk för komplikationer med enäggstvillingar. Men så här långt var allt bra.

Fram till vecka 25, då stannade tiden. Barnmorskan kunde inte registrera ena barnets hjärtljud. Läkare tillkallades, aktiviteten ökade bland vårdpersonalen. Nytt ultraljud. Ena barnet rörde sig inte.

– Jag hade känt dagen innan att något inte stämde, men jag kunde inte säga vad, säger Maria.

Ena barnet hade dött i magen. Känslan var obeskrivlig, det går inte att sätta ord på.

För att minska risken för skador på det andra barnet, som låg i samma moderkaka, beslutades att det döda barnet skulle förlösas samtidigt som tvillingbrodern.

Resten av graviditeten blev i stället för en förväntansfull period en tid med ängslan och gråt.

– Vi var oroliga för minsta lilla, säger Mats.

– Jag kände mig dålig för att jag inte kunde hålla honom vid liv. Och så var det en ständig påminnelse om att det fanns ett barn som var vid liv och ett som var dött, säger Maria.

Knappt tre veckor före beräknat datum sattes förlossningsarbetet i gång.

När värkarna väl kom i gång gick det snabbt. Förlossningen var omtumlande och här hade den också ett starkt stråk av sorg. Först kom Maria och Mats son, som gav ifrån sig skrik, sedan föddes den döda sonen.

– Det var blandade känslor: ett dött barn och ett levande, säger Maria.

Mats och Maria var tillsammans med båda sönerna efter förlossningen och vidare till BB-avdelningen. På den allra minsta sonen lät de göra ett fotavtryck, som ett minne. De ville också att han skulle få ett namn innan den sista vilan. En namngivningsceremoni genomfördes. En begravningsakt planerades och kontakt togs med begravningsbyrå och gravplats utsågs.

Mats och Maria tvingades åka med sin son till Mälarsjukhuset. Han hade fått problem med andningen och eftersom han var några veckor för tidigt född så tog man det säkra före det osäkra.

När Mats och Maria lämnade Nyköpings lasarett var det sista gången de såg sin döda son.

Väl tillbaka i Nyköping var barnet borta. Och ingen visste var.

– Vi vet inte vad som hänt honom eller vart han tog vägen.

Glädjen över att vara föräldrar hade redan tidigare blandats med sorgen över en dödfödd son. Nu kom nya känslor i rullning över att deras döda son hade slarvats bort. Arga, ledsna, nedslagna, förtvivlade. Hur kunde det gå till? Vad hade hänt?

– All personal visste mycket väl att vi ville begrava vår son, säger Maria.

Nu är det ett drygt halvår sedan. Hemma på vardagsrumsgolvet jollrar sonen. Inne i sovrummet har Maria och Mats omsorgsfullt iordningsställt minnessaker över sin döde son, bland annat en dikt som börjar:

Var inte ledsen lilla mamma, jag var tvungen att gå.

Den dagen det hände slutade mitt hjärta slå.

Älskade pappa mitt liv blev så kort.

Landstinget genomförde en intern utredning och trots månader av granskning vet inte landstinget vad som hänt kroppen. Men man tror att kroppen sannolikt kremerats och askan sprits i en minneslund.

– Men vi ville inte kremera honom, säger Maria.

Maria och Mats saknar en gravplats att gå till.

– Att ha en plats att gå till, sitta där och prata och när hans bror blir äldre ta med honom dit, säger Mats.

Nu kräver de skadestånd av landstinget. Men hur ersätter man ett barn som dött och sedan försvunnit?

Maria och Mats är i 30 årsåldern och funderingar på fler barn finns.

– Tanken på syskon finns, men vi måste få sörja först.

Fotnot: Maria och Mats är fingerade namn. De vill vara anonyma.