Fast själv var han kanske inte så duktig framåt, funderar han. Som högerhalv (mittfältare) i TNIS hamnade han gärna i försvarspositioner, där trivdes han bäst. A-laget började han i 1940 och TNIS var ingen stor klubb på den tiden, minns han.
— De vi hade svårast mot var Nyköping, där åkte vi på stryk nästan varje gång.
Laget låg som bäst i division 3 men höll mest till i fyran, där nuvarande A-laget ligger.
Innan ledarkarriären tog vid för Edmund efter 17 år på fotbollsplan, spelade Torshällabon även bandy i division 2.
Fotbollen slutade han med på grund av skador.
— Båda mina menisker i knäna gick.
När den egna karriären tog slut flyttades kämparglöden till sidlinjerna i stället.
Edmund gillade inte att Ungdomens vandrarförening i Torshälla favoriserade friidrotten. För att uppmuntra fotbollen startade han i TNIS regi klassturneringar i fotboll. Intresset blev över förväntan. Det ledde till att sporten växte rekordartat under 1960-talet och i dag är den sektionen i 100-årsjubilerande föreningen störst med 250 spelare och 40 ledare.
Edmund har egentligen aldrig slutat med sitt engagemang för klubben.
— Jag brukar gå ner till dem på kansliet på Torsharg och hälsa på, säger han där han sitter i sin lägenhet ett stenkast från idrottsplatsen. Sålt lotter har jag också gjort länge i centrum men nu är jag lite krasslig så det har jag slutat med.
Edmund har inte bara tränat killar utan även tjejerna har han lotsat rätt. 1976 startade damfotbollen och då fanns hans dotter Lena med. När Edmund klev in i ledarstaben avancerade laget till division 3.
— Det var roligt som sjutton. Men tjejerna var ojämna. Vissa år gjorde de inga mål alls, andra år gjorde de jättemånga.
Han minns speciellt en duktig tjej, Åsa Jeppson, som senare utbildade sig till polis.
Innan damfotbollen etablerades hade damsektionen mest ägnat sig åt att sy matchställ och laga mat till bandysektionens fester. När det var dags för avspark inom damfotbollen var det någon i föreningen som mumlade "Det kommer inga kärringar ut på min plan."
— Ha ha, ja det var Sven Bjällhage som sa så, han var vakt där nere och riktigt tuff. Om man var ute på plan någon gång så kunde han mota ut en. Men det gick att komma överens med honom också.
Som brukligt måste man fråga en fotbollstokig person vad han eller hon håller på?
— IFK Eskilstuna. Min bror Lars Öhman har spelat där "för hundra år sedan" när de var i tvåan. Arsenal gillar jag också. De var på Tunavallen en gång på 1940-talet, då såg jag dem.
TNIS A-lag följer han varje hemmamatch från läktare. Han tycker att de sköter sig bra så när som på att bollen spelas för mycket bakåt.
— De spelar upp till halva plan och sedan passar de bak bollen igen, likadant i bandy. Jag gillar det inte, man ska ju fortsätta anfalla när man ändå är på väg.
Ett fint minne han har är från när hans A-lag på 1940-talet mötte Södra FF: fyra bröder Öhman (varav Edmund var en) och tre bröder Olsson matchade mot motståndarlaget.
– Det var en tillfällighet att ena laget nästan bara bestod av bröder men lite säreget var det allt.
Hur mötet slutade förtäljer dock inte historien.