Vi står och blickar ut över Tunavallens konstgräs. Anders ser nöjd ut.
– Vilken resa det har varit, säger han och ler.
– Tänk att vi ska spela allsvensk fotboll här nästa år.
Solen är på väg ner bakom bostadsområdet där det en gång kördes speedway. Anders gråsprängda skägg matchar det överlägset mest använda plagget i 64-åringens garderob.
Uniteds svarta träningsoverall med de klassiska Adidasränderna i vitt.
– Det är knappt så jag känner igen mig när jag tittar mig i spegeln och är civilklädd, säger han och skrattar.
Den ståtliga arenan med de fyra tornhusen som omger oss har blivit Anders andra hem...eller första...eller...
– Ibland undrar man (skratt). Vi brukar skoja om det där, jag och Lasse Karlsson i City, och säger att vi skulle behöva ha en säng som står här någonstans så vi kan sova över.
Rollen som lagledare och materialförvaltare är kanske inte den mest eftertraktade. Men definitivt en av de allra viktigaste.
– Jag tycker det är roligt att skämma bort tjejerna. Alla kämpar och lägger ner så mycket tid, säger Anders som har svårt att hitta något negativt men...
– ... de är lite sega med att slänga ut kläderna från omklädningsrummet. Jag tycker de kan klä av sig snabbt, slänga ut kläderna och sedan prata. Men i det stora hela sköter de sig jäkligt bra. De som varit med ett tag har ordning. De yngre är kanske lite bortskämda hemifrån.
Det har gått några dagar sedan United vann borta mot Öster och spelade upp sig i finrummet. Givetvis ett av de största ögonblicken i Blomstrands fotbollsliv.
– Jag unnar verkligen alla tjejer som kämpat hela tiden och lagt ner ett hårt jobb. Det är många som bidragit. Jag tänker på spelare som Maria Wahlström, Evelina Andersson, Annina Åman och Ida-Linn Mats. Det finns så många att nämna. Jag tycker verkligen att alla som varit med någon gång i klubben är delaktiga.
Som Anders. Han har varit med på hela resan sedan föreningen bildades 2002.
– Jag har sagt flera år att jag ska sluta men så blev jag nyfiken på det här med Elitettan och nu har jag funderat på att sluta igen men döttrarna har sagt där hemma att "du kan fan inte sluta nu när ni gått upp i Allsvenskan".
Bland alla goda minnen sticker ytterligare tre ut. När F17-laget vann inomhus-SM 2004, seriesegern i tvåan 2010 och matchen inför storpublik mot Brasiliens landslag 2007.
Varför blev det fotboll för dig?
– Jag spelade själv från 12-13 årsåldern i Skogstorp och var där hela aktiva karriären tills jag var runt 30. Då pajade jag ett knä och fick sluta. Några år senare blev det ändå lite veteranfotboll i Skogstorp och Standard. Jag blev ledare i Standard när flickorna (Helen, Martina och Sandra) började spela. Sedan flyttade de till Tunafors och jag följde med.
Slagsta och Tunafors blev United och Anders fortsatte. Först runt Slagsta och sedan A-laget. Där spelade yngsta dottern Sandra Blomstrand så sent som för ett par år sedan. Med nu är släktingen Erika Blomstrand (Anders är syssling med Erikas pappa).
Vad är skillnaden på United nu och då?
– Det är mer professionellt nu och det har växt fram hela tiden på alla plan.
– Förutsättningarna är mycket bättre här på Tunavallen. Jag tycker vaktmästarna sköter det kanonbra. Det är sällan vi ställt in någon träning för att det till exempel varit snö på planen. Årby var bra också och jag trivdes där nere, det hade sin charm.
I mars fyller Anders 65.
– Det blir en veckas solsemester med döttrarna och deras respektive. Det ska bli skitkul.
Vad som händer sedan är inte bestämt.
– Vet inte ens om jag blir kvar på jobbet. Men det är dags att ta ett beslut snart. Det känns lite definitivt att gå i pension. Men jag har ju barnbarn och döttrarna som jag vill hinna med.
Redan förra sommaren gav han sig själv en present.
– Jag köpte en motorcykel, en glidarhoj. Det är en dröm jag haft länge. Nu försöker jag vara ute och åka så mycket jag hinner.
Solen har gått ner och kylan sveper in över Citys fotbollskillar som tränar framför oss på plastgräset. Ett långt samtal är snart till ända och det är lätt att förstå varför Anders beskrivs som en ödmjuk människa. Tränaren Viktor Eriksson säger bland annat: "Han krattar i manegen för oss ledare och framförallt spelarna. Han är ovärderlig för oss".
– Det är roligt att höra. Jag känner att jag får mycket respons speciellt från tjejerna och det uppskattar jag.
Hur beskriver du dig själv som person?
– Egentligen är jag nog alldeles för snäll. Jag har svårt att säga ifrån ordentligt.
Har du haft tankar på att bli tränare?
– Jo det har man väl funderat på. Jag var ju med och hjälpte till i Slagsta...men då kommer det igen det där med att jag är för snäll. Ute i Standard var jag tränare för flickorna men då var vi flera som höll på.
I morgon står han här igen – som lagledare – när United möter Älta i Elitettans sista omgång och ska hyllas för sitt avancemang.
Läge då tjejer att överraska och slänga ut kläderna rekordsnabbt.
Det är "pappa" värd.