– Det ska bli riktigt roligt att öppna kuvertet efter säsongen, säger styrelseordförande Anna Linnakallio.
Hon vill poängtera att inga pengar är inblandade.
– Det är äran vi spelar om.
Själv vill hon inte avslöja vad hon tippat mer än att "Vi kommer inte att åka ur Damallsvenskan. Och så tror jag att Rosengård vinner serien."
Anna Linnakallio, 45, utsågs i våras till styrelseordförande. Föreningsuppdraget är ideellt. Sitt ordinarie heltidsjobb har hon på Volvo. Där är hon projektledare och jobbar mot andra länder. Just nu består ett av projekten av att få ihop it-systemen mellan Sverige och Kina för att underlätta beställningar av reservdelar.
– På dagtid är jag projektledare. På kvällarna ordförande, mamma och taxichaufför (tre döttrar behöver skjutsas). När vår dotter Elin fyller 18 blir det paybacktime på taxi-sidan, ha ha.
Anna var på sin tid lovande i division 1-laget Tunafors. Division 1 var på den tiden nivån under Damallsvenskan.
– Jag var offensiv mittback, rätt tuff. Min styrka var huvudspelet, jag gjorde precis som Vaila (Barsley) och Louise (Quinn): många mål på hörnor.
Vad har ni i styrelsen för mål med föreningen?
– Vi vill vara en förening som spelare från hela Mälardalen vill tillhöra. Samtidigt vill vi att ungdomarna ska vara kvar i sina föreningar ute på orterna och att vi har ett bra samarbete med dem. De som vill avancera ska ha möjlighet till det.
Ett annat mål är att etablera sig i Damallsvenskan.
– Just nu handlar det om att hänga kvar, förstås. Men vi jobbar för att ha ungdomarna med oss och ha egna produkter.
United har fått en del kritik för att ha tagit in spelare utifrån.
– Det går inte att ha bara Eskilstuna-spelare i ett lag som tillhör världens bästa ligor. Vi jobbar för att ha fler Mälardalsprodukter i laget framöver men det kommer inte att ske över en dag.
Under sommaren, från 1 juli, får klubbarna möjlighet att värva nytt folk och förstärka trupperna.
– Naturligtvis tittar vi på andra, det gör vi hela tiden. Men den biten håller Viktor i (Eriksson, tränare). Så mycket kan jag säga att försvaret har varit vårt starka kort. Vi hoppas att det ska lossna framåt också.
Anna säger att de färdigheter som visas upp på träningarna inte alltid avspeglar det som sker på matcherna.
– Ibland kan det låsa sig. Jag hoppas det lossnar nu på söndag.
United har marscherat snabbt upp till Damallsvensk nivå efter att Tunafors (Annas moderförening) och Slagsta gick samman 2002. För herrarna i de lokala föreningarna IFK och City har det gått trögare att nå nivå.
Nyckeln till framgång är att våga, tror Anna.
– Det var en chansning att slå ihop föreningarna, men det gick bra. Man måste våga göra fel.
Annas familj tittar mycket på fotbolls-VM. Själv tippar hon Holland och Brasilien i finalen.
– Jag tror på Neymar och på hans Brasilien.
Eftersom Volvo är globalt har Anna kolleger på andra sidan Atlanten.
– När värdlandet spelar går det inte att få tag i någon. De stänger av, går hem och är borta hela dagen.
Annas familj ser mycket fotboll live eftersom döttrarna spelar. En i familjen är yttermittfältare, en annan innermittfältare och den tredje forward. Och så har vi Anna som spelat back och pappa Tom som lirat målvakt i ett division 6-lag.
Ett komplett fotbollslag vid köksbordet, alltså?
– Ja, ha ha. Det skulle vara roligt om alla tre tjejer kunde spela i samma lag någon gång.
Anna säger att det känns som stenåldern när hon tänker tillbaka på hur träningarna såg ut när hon själv spelade på toppnivå.
– Vi sprang väldigt mycket på grus och ofta utan boll. Nuförtiden har de boll nästan hela tiden.
Under en bortamatch i Umeå skulle Annas lag för första gången spela på konstgräs. Förberedelserna var sådär för division 1-laget från Mälardalen.
– Vi tränade ett par gånger på en gammal plastmatta på Ekängen och tyckte att vi var skitbra förberedda.
Väl i Umeå blev tjejerna fullkomligt överkörda.
– Det bara smällde till, vi fick stryk med 5–0. Vi var helt chockade. Umeå hade precis köpt in några amerikanskor och bollen gick så fort, minns jag.
Returmötet på Skogsängens IP gick bättre. TSK fick återigen känna på gräs under fötterna och Umeås spelare åkte hem med svansen mellan benen.