Vi ses på ett café i centrala Eskilstuna och Sara beställer en stor bakad potatis med ett berg av räkröra.
– Efter det här ska jag till syrran och äta våfflor.
När hon ser mina stora ögon säger hon:
– Jag kan äta hur mycket som helst, magsäcken har blivit uttänjd.
Men mycket mat kan hon behöva, Uniteds stjärnspelare som ska bidra med erfarenhet och trygghet nu när laget gått upp i Damallsvenskan. För hon tränar mycket. Förutom sex ordinarie träningspass i veckan kör hon två extra på egen hand.
Saras karriär i korthet; hon har gjort 119 landskamper, spelat två OS, två VM och två EM. Bara tio spelare har fler landskamper, däribland nuvarande förbundskaptenen Pia Sundhage med 146. Till det kommer åtskilliga år i allsvenska lag och fyra år som utlandsproffs i Tyskland.
Sara har en sjukt lång meritlista så visst kan man förstå Eskilstuna Uniteds tränare Viktor Eriksson när han jublade inför hennes ankomst. Här kom den vassa veteranbacken på vänsterkanten med "tusen" år av erfarenhet från spel på hög nivå.
Största händelserna för dig fotbollsmässigt?
– Klart att landslagsdebuten 2004 var stort, en flickdröm jag burit i många år. Och VM-bronset i Tyskland 2011 då hela min familj fanns på läktaren och delade framgången.
Hon tror att tiden med allsvenskans nykomling United kommer att bjuda henne på liknande känslomässiga toppar.
– Jag är väldigt inspirerad av det vi har framför oss. Jag har aldrig varit med om att komma in i ett gäng där jag ska hjälpa till att etablera laget i Damallsvenskan.
Känner du att du är en viktig kugge i laget?
– Jo. Samtidigt kan aldrig en ensam individ göra laget, vi ska komponera något tillsammans. Alla är viktiga pusselbitar.
Säsongens första träningsmatcher mot division 1-lagen har United vunnit. Mötena med allsvenskans topplag Tyresö och Linköping har de förlorat. Sara väljer att bortse ifrån förlusterna. Siffror är inte allt under försäsongen, säger hon.
– Vi har många bra bitar att ta med oss från matcherna. Jag är imponerad av utvecklingen vi gjort i laget under de här månaderna. Resultaten hoppas jag kommer i ligan.
Vilka styrkor har United?
– Vi har en mix och en dynamik, både på och utanför planen. Vi har unga, gamla, oerfarna, erfarna, snabba spelare, kloka spelare ... Många spetsegenskaper som jag tror är bra att ha.
Vad kan du bidra med?
– Jag hoppas kunna stå för trygghet när det blåser i tuffa matcher. Sen hoppas jag förstås bidra med mitt offensiva ytterbacksspel och täppa igen i backlinjen.
Sara säger att hon tror att Uniteds möjligheter att stanna i Allsvenskan är goda.
– Om jag inte trott det skulle jag inte kommit hit. Och med den utveckling vi haft på kort tid tror jag vi etablerar oss så småningom.
Men visst, säger hon, det blir tuffa matcher och påfrestningar med både med- och motgångar.
Sara kommer senast från Tyresö, laget som varit nära konkurs och som kritiserats för att mitt i turbulensen köpa in dyra spelare från Brasilien. Bolaget är nu under rekonstruktion.
Kände ni spelare av det som pågick i organisationen?
– Jag var där bara i fem månader och lyckades inte få någon riktig klubbkänsla. Det enda jag kan säga är att jag lider enormt mycket med spelarna som är där för att göra det de älskar och blir påverkade av en organisation som inte skött sig.
Sara har en person som står henne närmare än någon annan: Tvillingsystern Johanna. Hon bor också i Eskilstuna med man och två barn (3 och 5 år) och det var mycket Johannas förtjänst att Sara tog sitt pick och pack och flyttade till Eskilstuna. För Sara är väldigt familjekär.
Enäggstvillingar har ofta en speciell kontakt med varandra. Även Sara kan berätta om starka band mellan henne och systern. När Johanna fick sin son Alexander för fem år sedan inträffade en oväntad sak. I samma ögonblick som Alexander kom till världen svimmade Sara. Trots att hon var långt ifrån sjukhuset och rimligen inte kunde ha en aning om hur nära förlossningen var!
När Sara och Johanna var små hade de mössor med sina namn på. Ibland roade de sig med att byta mössor med varandra så Sara plötsligt togs för Johanna och tvärtom.
– Vi var väldigt lika, ingen såg någon skillnad.
Det har också hänt att de utnyttjat sina likheter och hjälpt varandra ur knipor.
Som den gången när Sara under mellanstadietiden beordrades att sitta kvar i Finningeskolan efter sista lektionen då hon varit busig. Problemet var bara att Sara hade en tid att passa efter skolan: Fotbollsträning med grabbarna. För att hjälpa henne smög Johanna in i klassrummet mitt under kvarsittningen och satte sig på Saras stol. Ingen märkte någonting – och i dag är brottet förmodligen preskriberat.
Men åter till fotbollen. Många damfotbollsspelare råkar ut för korsbandsskador i knäna under sina karriärer. Sara har varit förskonad från allvarligare skador.
– Jag har klarat mig väldigt bra men har i och för sig blivit opererad i båda knäna.
Läkarteam har varit inne och "städat i knäna från brosk", som Sara uttrycker det. Hon tror att olika faktorer bidragit till att hon hållit så pass länge. Tur med generna kan vara en sak.
Nu är Sara snart 35 år och säger att åldern börjar sätta sina spår – mentalt.
– Jag planerar inte längre långsiktigt. Målet för mig nu är att hålla mig skadefri så jag kan hjälpa United att hålla sig kvar i Allsvenskan.
Visst har hon tankar på VM 2015 men säger att det först och främst handlar om att lyssna på kroppen.
Att Sara nu pluggar till fystränare på Bosön har att göra med att hon gillar att ha saker att göra vid sidan av fotbollen. Så har det alltid varit. I Tyskland, när hon spelade fyra år i FFC Frankfurt i Bundesliga, pluggade hon tyska på en folkhögskola ihop med 20 nationaliteter.
– De hade ingen aning om vad fotboll var för något och det var ganska skönt, säger hon om sina dåvarande klasskompisar.
När hon spelade i allsvenska Djurgården fick hon delvis sin inkomst från ett jobb som ekonomiassistent.
– Det är en väldigt skör tråd mellan fotboll-Sara och privat-Sara. Att hålla isär dem kan vara svårt. Jag vill inte att mitt liv bara ska bestå av att sparka boll utan behöver stimulansen av att göra något annat och träffa vanliga människor också.
Saras mamma och pappa bor kvar i Strängnäs. Hon säger att det är tack vare dem hon kommit så långt inom fotbollen. När hon var i skolåldern åkte de åtskilliga mil varje vecka för att skjutsa och hämta henne vid träningar och titta på matcherna.
När dottern gick på fotbollsgymnasiet i Eskilstuna och spelade fotboll i Västerås på vardagarna stod mamma eller pappa i Västerås efter varje träning och hämtade hem henne till Strängnäs igen, sju mil bort. Det här var innan Sara fick körkort.
Sara började spela fotboll organiserat när hon var sex år. Hon och syrran Johanna var med i Viljans pojklag.
– Vi gjorde ett tjejfotbollslag efter ett–två år, det var skillnad för då hade vi spelat med killarna länge och många av tjejerna som kom in var nybörjare.
Det finns folk som jämför damfotboll med herrfotboll, det verkar vara ett laddat ämne?
– Det är en diskussion som jag inte vill gå in på. Tycker det är löjligt överhuvudtaget.
För det första har tjejer och killar inte samma fysiska förutsättningar, påpekar Sara.
– Då blir det ju skillnad i hur snabbt vi springer och hur starka vi är. Vi kommer aldrig att nå upp i killarnas nivå, därför skulle vi aldrig kunna spela mot varandra. Vi ställer ju inte hundrameterssprinters av olika kön mot varandra så varför göra det i fotboll?
Jag har också hört att tjejer är mer tekniska än killar?
– Tror inte man kan generalisera att vi är mer tekniska, finns duktigt tekniska fotbollsspelare både på dam- och herrsidan.
Du är framför allt back, men om du var tvungen att välja något annat?
– Jag trivs bra som back, att jobba med det defensiva. Jag är som bäst i den positionen så det vore korkat att byta.
Men Sara har ändå haft andra positioner. Hon började som forward i Viljan, tog steget till yttermittfältare för att slutligen bli back.
– Fast den resan gick ganska fort. Jag och Johanna var också ett tag yttermittfältare på var sin kant i Viljan.
Det går inte att göra en intervju med Sara Thunebro utan att komma in på landslagsspel. För vem vill inte se henne iklädd det klassiska vita pannbandet bromsa motståndarnas anfallsspel på tv?
– Det är ju Pia (Sundhage) som sätter ihop laget och i ärlighetens namn står det inte FRAMTIDEN på min panna. Jag förstår att hon måste bygga underifrån och få en bredd i laget ... Så länge jag blir uttagen kommer jag att köra på. Kan jag hålla mig på en hög nivå och förbli skadefri under tiden i United så hoppas jag ta mig till VM 2015.
Berätta historien om ditt pannband.
– Det finns ingen större historia bakom den. Jag har bandet av praktiska skäl för att få bort allt hår från ansiktet när jag spelar... De där smala hårbanden är inte alls lika bra. Sedan är det ju kul om min mormor kan se var jag är på planen när hon tittar på matcherna på tv.
Sara beskriver sig själv som en lugn och ödmjuk tjej som inte vill synas eller höras mer än när hon spelar fotboll.
– Vissa trivs i rampljuset och andra inte. Jag trivs där så länge jag spelar fotboll och är med i matcher. Efter det vill jag hem till familjen och njuta av lugnet.
Sara säger att det alltid blir mycket media runt mästerskap och vissa landslagsspelare får dra ett tungt lass.
– Lotta Schelin till exempel gör enormt mycket media och har hög belastning.
Sara och Lotta bor ihop på landslagslägren så Sara ser hur mycket tid Lotta lägger ner på att vara tillgänglig.
– Hon är borta väldigt mycket från rummet under tiden jag får återhämtningstid ... I slutändan kan det ta kraft från fotbollen att vara så tillgänglig men än så länge har vi inom landslaget inte tackat nej till något därför att det gått ut över fotbollen.
Och så kan vi berätta att Sara hittat hem. Efter allt flängande mellan olika klubbar och länder har hon beslutat sig för att det är i Eskilstuna hon vill rota sig. Snart flyttar hon in i ett radhus i Hagnestahill, bara några hus från syster Johanna med familj. Den förestående flytten har gjort att hon och sambon surfar runt på alla möjliga inredningssajter på nätet för att få till den optimala hemkänslan.
Vad gör du om tio år?
– Njuter av livet – i Eskilstuna.